Vildhunden

Matte hade utlovat träff med Elliot, bad och bus. Därför var det inte så svårt att hasa sig ur sängen i morse. Vid halv tio mötte vi upp Ann & Elliot som var klara. Jag tog plats i Elliots bur och Matte bredvid Ann i hennes flotta Volvo. Buren är så rymlig och fin, perfekt för mig och Elliot att åka i tillsammans.

Vi åkte en stund. Sen väntade jag och Elliot på en parkering. Inte så kul. Dock inte vilken parkering som helst, det var faktiskt Tebas. Matte och Ann kom ut med flera kassar med väldoftande innehåll. Inte så illa ändå. Sen körde vi en bra stund, de i främre delen av bilen försökte hitta till en sjö. Efter ett tag stannade bilen och jag och Elliot fick hoppa ut. Men ingen sjö i sikte. Bara ännu en parkering. In igen, det var tydligen fel. Så åkte vi en stund till. Bara att följa vägen hade någon sagt som skulle förklara hur vi skulle komma till sjön. Ann följde vägen men ingen sjö i sikte. Men så plötsligt såg vi vatten blinka till. Kanske var det inte hopplöst. Nä, vi närmade oss sjön på en slingrig väg. Till sist var vi framme vid en parkering och denna gången var badet nära. Jag var jättevarm och på vägen ner till sjön sänkte jag ner mig i en gyttjepöl. Att Matte skrek på mig struntade jag fullständigt i.

Sjön var jättefin. Jag och Elliot badade och busade och simmade ihop. Vi sprang ner Matte också bland löven. Jättekul var det när hon låg och sprattlade och försökte komma upp och jag och Elliot hindrade henne. Hihi.

Men allt roligt har ett slut. I Staffanstorp bytte jag bur från Elliots till min egen. Det var ingen höjdare för vår bil hade stått i stekande sol. Det blev en snabb färd hem och sedan vilade jag i skuggan under cypressen medan Matte målade.

Ikväll fick jag och Knappen ett jätteben var när vi var och åt middag hos Dagismatte och Vildhusse. Jösses, jag har aldrig sett Knappen gnaga så mycket. Jag var också strängt sysselsatt en bra stund. Vilka fina ben som Ann har fixat till oss. Både jag och Knappen tackar så mycket!

Så det blev ju bra till sist. Godis, bad, bus och smaskiga ben. Toppen alltså även om det såg dystert ut när vi trodde sjön hade upphört att existera.