Vildhunden

Det gick bra att jobba jour såklart men jag var rent för tidig, skulle ju inte lämna dig på Nattis och dom vanliga rutinerna var helt ur funktion. Det var ju samma sak på morgonen sedan men då var ju jobbet gjort i alla fall. Det är som att allting som jag har gjort där du har varit med måste göras om igen som på nytt. Och det är nästan allt, även när jag har varit på jobbet har du varit med fast i mina tankar. Hemma är det precis varenda liten grej. Det går på dagarna någorlunda, kvällarna är det så tomt och nätterna är jag så ensam utan dig. Vår hem känns inte som ett hem längre. Du fattas.

 

Igår var jag och Voffsan ute en sväng med Elliot senare på eftermiddagen. Det är ju ljust lite längre nu. Vi gick i Lomma en sväng för jag kom ändå from Lund. När vi var däruppe du vet där vi brukade träna när du var yngre. Vid runningen typ. Där var några flattar med mattar som tränade apportering. Voffsan blev helt till sig, hon trodde nog att du äntligen hade kommit fram igen från ditt gömställe. Hon är ju inte så intresserad av hundar annars men jag fick dra henne åt rätt håll. Alldeles strutig med sina små spejaröron och halsen på skaft kollade hon åt deras håll. Hon tror nog att hon ser ut så också. Hon har ju nästan bara träffat svartingar i sitt liv. Att hon är mindre begriper hon men så kan det ju bli, vissa blir stora och vissa blir små.

 

Ibland verkar det som att du busar till det. Igår kväll när jag gick ut med lilla Voffs i hennes skog så kom vi där vid den lilla hagen efter ängen med scoutstuga där ni alltid brukade gräva efter sork med gemensamma insatser. Det var ganska vindstilla men när vi kom ner på den lilla stigen invid hagen så tog vinden plötsligt tag i alla gamla löv som låg fastklistrade på marken och lyfte dom i en kaskad längs hela ängen. Jag vände mig om för jag blev så paff, det kom liksom från ingenstans. Sedan blev det alldeles vindstilla.

 

Igår var det precis en månad sedan du lämnade oss .Jag har tänkt så många gånger. Tänkt att jag gjorde fel, att det kunde gått lite till. Men knappast en månad. Det hade du inte klarat. Och jag hade ju lovat att inte behålla dig för min skull. Men det är overkligt att tänka sig att jag aldrig mer får klia dina öron, aldrig mer hålla händerna runt ditt ansikte och säga att jag älskar dig. Aldrig mer kan jag vakna och sträcka ut handen och borra in fingrarna i din varma päls. Aldrig mer får jag höra ditt öronbedövande skall.

 

Jag vet inte hur många miljontals små saker vi gjorde ihop. Jag skulle aldrig någonsin velat vara utan det hur hemskt det än är nu. Ändå gör det ont i hela kroppen så mycket jag saknar dig.