Vildhunden

Det är tungt och jag är så ledsen när jag skriver. Men Lakrits har bett mig. Hon orkar inte skriva själv mer.

 

Först gick febern ner bra av kortison. Sedan blev hon dålig i magen, först trodde jag hon hade fått för mycket godsaker men det var nog inte så utan kortisonet som ställer till det. Senaste två dygnen har hon haft ca 6 diarréer/dygn och så har hon ju druckit som en svamp och kissat massor av kortisonet. Det sista kan vi väl hantera men det är synd om henne att vara så kass i magen. Jag ringde igår morse till veterinärkliniken, pratade med en djuksjukvårdare som tyckte att det var ju ovanligt att dom blev dåliga i magen av kortison. Jo, men någon ska ju ha det ovanliga tänkte jag. Sedan ringde veterinären från i måndags faktiskt upp. Hon menade att det visst kunde vara så att det är kortisonet som ställer till det. Om det blev för jobbigt över helgen skulle jag sätta ut det. Svar på cytologin kommer kanske på måndag, annars tisdag.

 

Igår var jag och handlade i/d foder för magen, pasta att spruta i henne som ska stoppa. Hon ser så ledsen ut när jag gör sånt. I vanliga fall har jag inte varit så blödig, det ska ner för hon ska bli bättre. Men nu känns det hårt. Igår var hon trött men ändå glad i mat och det glimtade till när jag tog fram några av hennes spel och hon fick flytta brickor och lyfta klossar och hitta godis. I natt var vi ute lite grann men hon kom ändå till ro emellan.

 

I morse var hon varm och trött. Hon ville inte ha sin mat, jo kycklingen åt hon upp men inget mer. Jag fick truga i henne leverpastejen med Pepcid, magskyddande piller. Febern hade gått upp igen. 39,5. Hon fick Metacam och jag bestämde mig för att pausa kortisonet. Gör det ingen nytta så är det för mycket biverkningar. Eller vi vet ju inte om det gör någon nytta för övrigt men det blir för besvärligt för henne.

 

Hon ligger mest idag. Vi gick en liten liten runda imorse. Hon hittade en för henne blygsam pinne som gick i två bitar när hon drog ut den. Hon tog en av bitarna och såg ut som at det gick bra, den var lagom för henne idag. Hemma bär hon inget längre. Hon viftar inte på svansen idag. Igår gick den lite när hon stod med nosen mellan mina ben och jag kliade henne så som hon tycker så mycket om.

 

Igår gick vi en liten sväng, det regnade och var eländigt väder men hon tyckte det var okej. Vi gick nerför backen och sedan in till höger och sedan så småingom till höger igen. Vi har lagt många spår i den skogen som blir mellan huset och stora vägen för er som vet hur här ser ut. Sedan fortsatte vi en bit där, hon hittade en pinne och när hon väl hade den ville hon hemåt. Då gick hon upp från lövskogen mot granet . Vi har lagt många spårövergångar där. Precis när vi kom över i granplanteringen fick hon syn på några hjortar. Hon sprang en symbolisk bit och skällde på dem och kom därefter tillbaka. Sedan satte hon sig där i det gulbruna gräset och bara tittade ut över träden, gräset och översvämningen i mitten. Då och då spanade hon efter hjortar men mest tittade hon bara. Jag blev först lite orolig, hade hon ont sedan hon sprang så att hon inte ville gå. Jag frågade om vi skulle gå hem. Då tittade hon på mig och sa att "nä, det är bra här, jag vill sitta här en stund". Jag satte mig på huk bredvid henne med henne på min vänstra sida. Som om jag skulle skicka henne att apportera. Där satt vi. Fem minuter, tio minuter, femton minuter. Ibland tittade hon upp på mig. Lugn och lite tröstande. Jag var faktiskt inte så ledsen just då. Vinden susade i skogen, molnen var oroliga och jagades  fort över himlen. Några hundra meter bort skymtade jag taket på vårt hus. Hon morrade på hjortarna igen. Sedan lade hon sig ner och då såg hon lite trött ut. Efter en liten stund till frågade jag om vi skulle gå hem.Jo, det gick bra nu sa hon. Det var en märklig stund. Så nära både henne och skogen.

 

Jag har aldrig haft någon som helst tro på religion. Sedan jag var liten har naturen varit det som har funnits där när det har varit svårt .Och hundarna. Det var likadant nu. Kretsloppet. Årstiderna. Att ur det brungula gräset kommer nytt grönt igen till våren. På dom nakna trädsiluetterna kommer fullt av gröna blad. Det blommar och det ljusgröna övergår i sommarens djupgröna grönska. Efter sommaren förbereder naturen sig på nytt för dvalan. Bladen byter färg och fälls, växterna vissnar ner och kryper under jord.

 

Vi föds, finns med en tid, sedan lämnar vi tillbaka kroppen till naturen, den blir till nytt igen. Aldrig detsamma men någonting.

 

Jag vet inte om hon tog farväl av sin skog på något vis. Om hon på något intuitivt sätt förstår. Många skulle säga att det inte kan vara så. Hundar kan inte metatänka, inte fundera över sin existens. Jag har lärt mig att inte vara så tvärsäker längre. Dom vet mer än vi tror, dom bär på en klokskap som är långt större än vår ibland. 

 

Det är en svår tid. Jag har förstått. Hon kommer att försvinna från mig. Om det inte finns något mer att göra och det går snabbt utför med ork och aptit så är det inte någon lång tid vi har kvar tillsammans.

 

Oavsett hur lång tid det är min älskade Vildhund så kommer du alltid att finnas hos mig så länge jag lever. Jag kommer att älska andra men aldrig aldrig som jag älskar dig. Det är du och jag för alltid.