Vildhunden

Ja du hör ju av rubriken, det kan ju aldrig gå väl. Igår försökte jag jobba en stund i trädgården men det var ju trots det fina vädret rätt fjuttigt att hålla på utan att ha någon som övervakar arbetet, skäller på mig när jag gör något som jag inte skulle och kommer och säger till mig när det är dags att ta paus. 

 

Det börjar våras i trädgården. Lätt att tänka att det är helt meningslöst, att trädgården lika gärna kan växa igen. Men det kanske kliar lite i fingrarna ändå så småningom. Det blir aldrig samma sak utan dig Lakkan. Världens bästa arbetsledare. 

 

Jobbade i helgen. Det var en sån där jour när jag skulle behövt just dig Lakkan efteråt för att gå ut en tur och skaka av mig allt knasigt som hade hänt. Förvisso blev det en tur med Ann, Elliot och Voffsan så det var ju ändå något. Vårväder på Revinge. Trevligt att träffa dem och när Elliot hoppade ur bilen var det för en sekund som om du hoppade ut i min famn. Voffsan och Elliot lekte lite sedan. Men vi saknade dig alllihopa. Elliot är inte lika glad hund längre utan dig. 

 

Jag städade bilen i lördags. Det berodde inte bara på städiver utan på att jag körde fast i fredags efter att Voffsan och jag hade gått spår. Bilen hade sjunkit ner i den leriga marken. Tack och lov hjälpte några killar mig och vi fick dra loss bilen. Det var ett äventyr och eftersom mojängen som man behövde skruva in i karossen där framme för att kunna fästa bogseringslina låg under hundburen så fick bur och Voffsa och alltihopa åka ut på gräsmattan. Lerigt och blött. Voffsan såg förvånad ut. Men bilen kom loss fast var lerig upp till taket och en del skit inne i bilen också när alla grejor skulle tillbaka in. 

 

Men det var så konstigt. När jag städade och rullade ihop din spårlina som hade blivit lite i oreda av hanteringen så kändes det som igår som jag rullade ihop den sist. Linan rann genom fingrarna och jag blev alldeles jätteledsen när jag insåg att du inte finns hos mig fastän det kändes som du borde sitta och övervaka städningen så att dina grejor kom rätt och allt blev som det skulle vara igen. 

 

Din skylt är kvar såklart. Den kan jag inte ta bort. Det är fortfarande din bur, din bil, dina saker. Elliot fick ett halsband igår, det som du fick av honom i julas som du bara hann använda ett par gånger. Men där var nog några Lakritsmolekyler kvar och det kändes så eländigt att det hängde där när jag kom in genom dörren och påminde om hur sjuk du var redan när du fick det fastän jag inte visste då men anande. Tänk att jag misstänkte det redan från början strax innan lucia när du fick feber. Jag tänkte att du hade cancer och så blev jag irriterad på mig själv att jag oroade mig i onödan. Men jag var helt i upplösningstillstånd minns jag, grät på jobbet och var alldeles upp och ner som jag aldrig hade varit förr fastän jag ofta oroade mig lite för dig. Det här var på ett annat sätt. Som jag önskar att jag hade haft fel och du varit med mig den här våren. Istället blir det första våren utan dig.