Vildhunden

Ja vad ska jag säga. Det blir liksom inte av. Jag är trött när vi kommer hem och har glömmer bort det när vi är lediga.

Vi har haft en bra sommar men nu är det ju höst. Min matte gillar inte det har jag förstått. Jag tycker om löven! Och att det är svalt. Men mörkret är tråkigt, det håller jag med om.

Idag gick jag ett spår som Matte var så väldigt nöjd med! Trevligt!

Förra helgen var vi på utställning. Det gick sådär för jag mådde illa och ville inte ha köttbullar och egentligen tyckte jag vi kunde åkt hem direkt. Men vi fick en rosett med oss hem!

Vi badade med Elliot i Vomb för ett tag sedan

Voffsan har fått morgonrock hon med 😊

Ja jag vet inte riktigt vad jag mer ska säga nu. Jag ska se om jag kan komma ihåg att blogga lite oftare men vi får se. Det blir som det blir.

Tass o puss!
/Luna

Idag är det precis ett år sedan jag flyttade hem till Matte. Då var jag liten och vimsig. Nu är jag stor och lite klok!

Dagsfärsk bild. Jag ser rätt klok och trevlig ut får jag nog säga. Matte håller med.

Och här kommer lite bildkavalkad....

Vi har haft ett härligt år ihop och vi ska ha många till. Vi har det jättebra ihop. Mycket är väldigt bra just nu. Semester, roliga träningar, sovmorgnar, trädgårdsfix, kompisträffar mm. Får inte träffa GW just nu för jag löper och det är ju synd. Men om en vecka är det överstökat. Det som är tråkigt är att Walle är sjuk. Det är sorgligt jag önskar så att jag kunde pigga upp honom men han tycker bara jag är jobbig när jag pussas.

Det kommer mer reportage om sommaren men just nu orkar jag inte mer. Dom har gjort om layouten helt på bloggen och det var inte snällt mot mig och det funkar ganska dåligt så nu vill jag inte mer just nu.

Natti-natti
/Luna

Luna har fått låna ut bloggen, denna viktiga dag till ära ❤️

Idag skulle du fyllt tio år min älskade Lakkan. Vi ska fira dig ikväll. Träna hos Lisa, äta lite gott hemma hos Voffsan efteråt. Men det vet du säkert. Och ändå kanske inte. Jag vet att du finns i allt omkring mig. I jorden jag går på, i luften jag andas, i träden som susar i skogen. I den sommarvarma vinden.

Du är med och ändå inte. Du går inte längre bredvid mig på vägen genom livet. Ibland ser jag fortfarande din skugga. När jag gör mig redo att gå in med Voffsan på tävlingsplanen då sneglar jag åt vänster och tror att jag ska se din svarta gestalt i ögonvrån. Men nä, jag får sänka blicken ett hack och där står en pigg, glad och bastant liten Voffsa. Världens finaste lilla Voffsa och en länk till dig på många sätt. Men du kommer aldrig mer att sluta upp vid min sida på väg in mot tävlingsledare och domare. Eller på skogsvägen. Eller smyga på mig i trädgården när jag satt och rensade ogräs och du kom och satte nosen i ryggen på mig och skrämde mig så jag var tvungen att ta paus och busa med dig.  Du kommer aldrig mer att lägga nosen över mina ben när vi lägger oss i sängen eller buffa på min vänstra hand så att jackan blir blöt på mudden.

Det som var du får jag aldrig tillbaka. Det gör fortfarande ont. Fastän prinsessan Luna också är världens finaste och du har testamenterat allt du ägde och hade till henne så saknar jag dig. Kejsarinnan av Lakritssogen. Det finns så mycket fina minnen med dig som fyller mig med glädje och med sorg. Vi utforskade världen tillsammans.  Och du lärde mig hur mycket jag kan älska. Att det aldrig finns något slut på kärleken fastän tiden tar slut.

Tack min älskade vän för att du lärde mig det som är allra viktigast i livet.  

Jag sätter mig på huk och tänder marschallerna och blockljusen. Rättar till dem så att de inte rör vid några grenar eller frusna blad. Den lilla hjärtformade stenen med inskriptionen är delvis dold under snön. Sköldpaddan sticker fram sitt ansikte och halva skölden är snötäckt, andra halvan skimrar i grönt.  Det skymmer och lågorna dansar över Dogland. Den sextonde januari. Ögonen fylls av tårar som snabbt fryser till is i kylan.

Tänk att jag kunde älska dig så. Jag trodde inte det var möjligt innan det var verklighet. Kärleken som ett fluffigt, varmt duntäcke som omslöt oss. Och samtidigt en smärtsam separationsångest när vi skulle skiljas. Vetskapen om att jag en dag inte skulle få ha dig kvar. Kärlek ger livet mening och gör ont. Min kärlek till dig fick aldrig plats innanför hudens gränser, den sprängde sig ut, svämmade ur mig och över vardagen som ett kit som gav mening och livsglädje. När du försvann blev allt grått och vardagen föll isär som en smyckelänk man slitit sönder. Jag visste inte hur man gjorde längre. Hur man går upp och gör sig i ordning på morgonen, hur man åker till jobbet utan att lämna dig på vägen, hur man åker hem utan att hämta dig, hur man äter utan att du är med.

Jag visste att det skulle bli så. Ändå gick det inte att föreställa sig riktigt. Det blev bara blankt, kändes som jag blev blind och förlorade förståndet när jag försökte. Jag minns tiden när jag förstod att du måste få dö, att det var mitt ansvar att se till så du slapp gå och bära på de stora tumörerna som fyllde dina lungor och skulle göra att du till slut drunknade i din egen kropp om jag inte hann före. Den värsta döden av alla. När det skummar runt munnen och skräcken lyser ur ögonen. Hur skulle jag ens kunna ta risken. Jag glömmer aldrig veterinärens ord efter att jag hade frågat och frågat och hon tålmodigt hade svarat. När jag förstod att det inte fanns något mer att göra. ”Din hund är så sjuk. Du måste bestämma dig för hur och när. Hundar får inte hosta men dom får lungödem”. Hon sade det med värme men det träffade mig rakt i magen som ett knytnävsslag. Jag har sett människor med lungödem, tryckt ner övertrycksmasken över ansiktet på dem för att tvinga tillbaka vätskan ur lungorna. Försökt lugna men det går inte att lugna någon som inte får luft. Det är den yttersta paniken. 

Så det var rätt såklart. Det var lugnt och stilla, du hade ingen ångest, du var inte rädd. Jag var samlad och guidade dig över, tog emot din kropp när livet lämnade dig. Du dog i mina armar klockan halv tolv den sextonde januari för ett år sedan. Alla borde få dö på det viset, i armarna på någon som älskar dem mer än himlen rymmer. Lugnt och utan ångest. Det är en förmån att få hjälpa sin älskade över regnbågsbron på det viset. Ändå är det så svårt. Det svåraste. Att ta ansvar för ett liv. Att bestämma. Och att hjälpa den att dö som jag älskade allra mest och inte förstod hur jag skulle klara mig utan. Som att hugga av en arm för att bli fri.

Efteråt föll allt samman precis som jag hade tänkt. Världen rämnade inuti men inte utanpå. Allt runtomkring stod kvar som om inget hänt. Det är en tröst och en förbannelse. Hur kan jorden fortsätta snurra, solen fortsätta att gå upp och ner, träden fortsätta sträcka sina grenar mot himlen. Samtidigt finns en kraft i att naturen obarmhärtigt fortsätter sitt årshjul. En liten varelse i ett stort maskineri. 

Vännerna fanns kvar och deras hundar. Voffsan var vikarierande flatte. Jag bodde mer eller mindre hos henne. Det gick inte att vara hemma mer än stundtals i början. Jag försökte reda ut med mig själv hur jag skulle kunna hitta hem igen till Solgläntan, till huset och trädgården som vi hade format ihop och älskat tillsammans. Hela huset andades dig, alla tassavtryck, foton, canvastavlor. Tavlan jag fick av Ann samma jul som Ursula Wilby hade målat. Mini-Lakkan som jag hade fått av Helene. Dina hårlockar som jag hade sparat. Garnet som var gjort av din ull. 

Var gör man av all kärlek när livet tar slut, när länkarna faller isär. För kärleken finns kvar och man tumlar runt i saknaden, kastas mellan hopp och förtvivlan, dröm och verklighet. Jag ordnade, sorterade, försökte skapa struktur. Jag sprang långa rundor, tog av mig handskarna för att jag blev varm, flyttade dem från ena handen till den andra. Fick för mig att om jag gjorde detta rätt så fanns du där när jag kom hem. Äsch, vilka idéer sa jag till mig själv. Magiskt tänkande. Ändå fanns en gnista av hopp tills jag öppnade dörren och huset gapade tomt. Jag kände mig som sex år igen. Försökte skapa ordning i kaos.

Jag minns så väl hur det var när du kom in i mitt liv. Två år tog det från att jag bestämde mig tills du tassade in i tillvaron. Två långa år men jag var tvungen att gå klart termin nio innan jag kunde ta uppehåll, annars fick jag gå om kurser eftersom utbildningen skulle läggas om. Jag minns så väl när jag bestämde mig. Jag var på jobbet och tjejen jag var assistent till sov, jag satt på en saccosäck inne i hennes sovrum efter att hon hade haft ett ep-anfall i sömnen. Då dök en väldigt högljudd tanke upp i mitt huvud. ”Jag ska skaffa hund”. Plötsligt föll det på plats. Jag skulle inte flytta till Stockholm, det visste jag redan. Jag hade precis tackat nej till byte av studieort som hade godkänts och var klart. När jag ansökte om det ville jag bort från allt, bort från det som hade varit så jobbigt. Från den förvisso avklarade rättegången men som hade varit en förfärlig process att ta sig igenom, från ensamheten och sömnlösa nätter. Och ändå stannade jag. På något vis insåg jag att storstad och jag inte passade ihop. Istället längtade jag ut på landet, ut i skogen. Jag cyklade över halva Skåne på kvällar och helger, lade mil efter mil bakom mig, sögs ut till småvägarna på Romeleåsen och i Häckeberga.  Hämtade kraft i naturen, precis som jag hade gjort som barn.

Jag ska skaffa hund. Såklart. Det var ju det jag ville. Att det skulle bli en flat visste jag inte då, jag famlade efter vilken ras, var rätt så inställd på spaniel eller retriever men visste inte så mycket om flatten. Började läsa, kolla bilder. Blev kär. Ett vackert utmejslat smäckert huvud, glänsande svart päls, vänliga ögon, glad svans. Hur skulle man kunna motstå hundvärldens Peter Pan, flatcoated retrievern.

Tiden gick trots allt, jag avverkade terminerna. Kollade kennlar, mailade, satte upp mig på väntelista på valp. Skaffade hundgrejor ett halvår innan. Träffade tikar, hoppades på någon som gick tom, riktade om blicken mot den lilla kennel där Lakrits mamma fanns. Träffade henne, träffade hanen, träffade kennelmatte. Sedan väntan. Till slut kom du till världen den 25 maj 2006. Det låter länge sedan nu. Du skulle fyllt tio i år. Åtta och ett halvt år fick vi ihop. Inte en sekund skulle jag velat vara utan dig hur hemskt det än var att förlora dig. Vi upptäckte världen ihop. Ett nytt liv. Vi gick valpkurs, där var bara flattar, det blev så för att en uppfödare i närheten hade haft en kull precis. Vi fick vänner för livet, både två och fyrbenta. Vi hängde med på allt möjligt, provade på olika saker. Sedan flyttade vi ut på landet. Ingen av oss ville bo i stan. Jag började jobba, mitt första vikariat som underläkare. Jag avslutade utbildningen, tog läkarexamen. Vi köpte hus, jag gjorde allmäntjänstgöring. Vi tränade, tävlade, renoverade, och jag jobbade en massa. Sedan började jag min specialistutbildning. Du hängde med på kurser i Stockholm, du lyssnade på när jag dikterade i soffan för att jag hellre åkte och hämtade dig så fort jag kunde än att jobba över och då gjorde jag ibland jobb hemifrån sedan. För det mesta var livet roligt men ibland tungt. Oavsett fanns du alltid där vid min sida.

Och vid min sida kommer du alltid att vandra. En skugga till vänster om mig. Jag vet ännu hur det kändes när du buffade mig i handen för att du tyckte att det var för glest mellan godisarna. Mudden på jackan blev alltid blöt och smutsig just där. Sedan du försvann är den ren, eller åtminstone inte smutsigare än den högra. Luna buffar inte. Ni är olika. Jag älskar henne och jag älskar dig, på olika och lika sätt. Hon fyller mitt liv med glädje nu men du fattas mig än. Jag sveper dig om mig i koftan som blev till från garnet, från din ull, från det som du burit närmast huden, som var din hud. Den är nu min hud i vinterkylan.  Min älskade Lakrits Mandelskorpa Vildhund, jag kommer att älska dig tills världen tar slut och solen slocknar.