Vildhunden

Om hundliv, skogsliv och vardagens äventyr med flatcoated retrievers

Hemma i Lakritsskogen

Jag har varit hemma idag.

 

Jag gick vår runda runt sjön och var nästan på väg att börja trampa ut ett spår till dig på ditt fält. Men nu är det mest jag som försöker spåra dig överallt.

 

 

 

Jag tittade till ditt badställe.

 

 

Någon hade gjort vid den lilla bron över bäcken efter grillplatsen. Där du brukade ta ett extra stort skutt för du tyckte inte om när det var mellanrum mellan brädorna.

 

Du är så närvarande i huset. Överallt finns saker som påminner om vårt liv ihop. Om jag blundade och sträckte ut handen åt höger borde jag kunna röra vid dig i soffan, stryka handen längs sidan på dig.

 

 

Finaste tulpanerna som Renée skickade med blomsterbud, bilden på dig med pinne i full fart som jag fick av Ann i julklapp (tecknad av Ursula Wilby) och "Mini-Lakkan" som bär pinnar som Wallander, Beck och Helene gav till mig för flera år sedan.

 

Det är många kubikmeter ved du har burit hem genom åren, älskling. Dom brinner fint nu när dom är torra.

 

/Matte

 

Önskar vi kunde göra mer, men vi tror att det endast är TIDEN som kan läka dina sår - tyvärr :(
Vi är glada att du har Voffsan (med matte), som är nära och stöttar dej.
Vi vill gärna ta en promenad, var som helst, när som helst.
Kramar
LoH

Bilden är så bra som Ursula gjort :-)
Finaste Lakkan med sina pinnar, som hon ibland slet med både tunga och långa pinnar... hem till Solgläntan kom de alltid!