Matte tar över
Det här klarar inte Lakrits längre ut själv. Jag måste hjälpa henne att förklara.
Jag har varit orolig sedan runt lucia. Då blev Lakrits hängig, fick feber och ville inte äta för andra gången på ett par veckor. Första gången var när vi var i Stockholm några veckor tidigare. Då trodde jag det kunde ha med allt från stress till kennelhosta att göra. Men när hon fick feber igen och den inte ville gå ner, låg runt 39 och ibland upp till 39,5 tyckte jag det var konstigt. En gnagande oro malde hos mig över hela luciahelgen. På måndag morgon kände mina kollegor knappt igen mig på jobbet. Jag bara muttrade att jag måste ha tag i min veterinär. Jag fick tid till Kerstin Svensson på Prima Liv på onsdagen. Jag borde nog stannat hemma egentligen men hade en del jag behövde avsluta på det stället jag var under hösten. Patienter att träffa och planera uppföljning för. Jag gjorde nog mitt jobb men mina tankar var någon helt annanstans.
Hos Kerstin tog vi prover och hon lyssnade och kände och klämde. Inget konstigt. Vi åkte hem och väntade. Och väntade. För det blev ju jul. Jag jobbade dagarna innan jul och på julafton. Då hade jag satt oron på paus. Jag kunde ju ändå inget göra. Den 29/12 fick jag svar på proverna. Dom såg bra ut. Fästingproverna visade negativt för borrelia och en titer på 80 för anaplasma. Inte så högt men kanske var det den gamla infektionen som hon fick för fem år sedan som spökade. Eller en ny låggradig infektion. Det blev Ronaxan. Kerstin sa att om inte febern hade gått tillbaka inom en vecka skulle jag ringa.
Jag var ledig runt nyår. Vi passade Elliot på dagen och hade en lugn kväll med Elliot, Ann och Janne. Lakrits var trött. Hon låg så fint ihoprullad mellan Ann och Janne i soffan strax innan tolv. Dock fick en stor donut med kyckling på. Elliot gnagde så det knakade. Lakrits ville först inte ha men Ann bröt loss små bitar kyckling och sedan började hon knapra lite förstött i soffan och så småningom blev hon rätt engagerad. Nyåret gick bra. Men trött var hon. Nästa dag också. Flocken Lindeblad kom på besök. Vi gick en ganska lång runda. Lakrits gick bredvid mig. Inget bus.
Fredagen flöt förbi. Vi gick en tur ut på fältet mot Holmeja. Lakrits älsklingsfält. Hon grävde efter sork i skymningen. Verkade glad. Sedan gick vi hem och höll kväll. På lördagen skulle jag jobba natt. På eftermiddagen var tempen 38,7. Jag vågade hoppas lite på anaplasmateorin även om jag hade känt mig skeptisk till den hela tiden. Jag kände att något var fel.
Lakrits hade det bra på dagis. Vid halv tio på söndagmorgonen hämtade jag henne efter nattens jobb. Hon vad glad som vanligt men oj vad varm hon kändes. Hem och tempa. 40,4. Kan inte stämma tänkte jag och tempade om. 40,5. Då insåg jag att detta är ingen infektion, det är något mycket allvarligare. Man ska inte ha så hög feber utan något infektionsfokus. Jag fick lite panik. Det var söndag. Bara djursjukhusen öppna. Till varje pris ville jag slippa det. Hon fick Metacam mot febern i dubbel dos. Tempen gick ner. Jag andades ut lite. Men hon var matt. Hon låg på soffan och andades fort. Den ena tassen var mycket kallare än dom andra. Nu dör hon i cirkulationssvikt tänkte jag. Kände efter pulsar och hämtades stetoskop. Det hördes inget konstigt. Till slut undrade hon var jag höll på med och hoppade ner från soffan.
Jag har inte varit med om någon längre söndag. Jag kunde omöjligt sova. Jag grät och grät, väl medveten om att något var så fruktansvärt fel. Men så försöker man förhandla med sig själv. Det kan ju vara en infektion som inte Ronaxanet tar. Det kan ju vara något annat som inte behöver vara malignitet. Men min runda matglada flatte hade gått ner i vikt trots att hon ätit som en liten julgris för att jag inte hade orkat stå emot hennes blickar.
Till slut blev det måndag morgon. En minuter över åtta fick jag tag i Kerstin. Jag förklarade läget. Hon sa att jag måste till en större klinik som kan utreda snabbt, få provsvar direkt etc. Din Veterinär i Helsinborg sa hon. Jag ringde och förklarade. Fick tid tjugo i tio. Ut en kort runda, samla ihop försäkringspapper och annat. Jag slängde ner mjukiskrokodilen hon fick av Elliot på nyår. För tänk om.... då måste hon få med sig något. Tog med urin och avföringsprov i förhoppning om att det skulle kunna vara till nytta
Jag körde dit. Tvingade mig att tänka på precis bara ett ögonblick i taget. Annars bara rann tårarna. Jag kom lite innan tiden, satt ner och väntade en liten stund men fick sedan komma in. Det gick fort och smidigt. Prover tagna, kanyl satt. Svar på prover. Så gott som utan anmärkning, bara ett leverprov som var pyttelite förhöjt men det kan vara så utan att det behöver vara något fel. Hon var stel i höfterna, särskilt höger. Veterinären ville röntga. Gör vad du vill sa jag. Vi fick komma in på röntgenavdelningen. En jättegullig djursjukvårdare kom och skulle spruta lugnande i kanylen. Fast precis innan hon skulle göra det så stannade hon upp och sa att det går kanske utan. Ja, sa jag, hon är sammarbetsvillig så länge jag är med. Och jodå, det gick så bra, hon var världens duktigaste. Vi tog höfter i sidläge, bröst, buk, vände på henne och samma procedur på andra sidan. Så skulle vi avsluta med höftvaggan för att få bra ledbilder. Men sköterskan sa att det behövdes nog inte, hon skulle gå och höra med veterinären. Då tänkte jag att dom har sett något och så var det ju också.
Jag fick se bilderna. En stor rund bollformad grej och två mindre i lungorna. Jag tittade på bilderna framför mig och tänkte att det är kört. Det är cancer. Sedan tog det stopp i tankarna. Veterinären förklarar vänligt men lite bestört att det är ju tyvärr en usel prognos på det här. Jo jag förstår tänkte jag medan livet ramlade som ett korthus inför mig. Jag frågade om man kunde göra något, behandla. Kortison? Ja, kanske. Hon ville diskutera med kollega. Hon sa att man kan göra cytologi, alltså ta ut celler och analysera från tumören. Lite naivt hoppfullt undrade jag om man kunde behandla bättre då om man visste. Så är det ju på människor. Nä, det var mer om jag ville veta ur vetenskaplig synvinkel. Åt helvete med vetenskapen när det gäller min hund tänkte jag. Hon ska inte behöva ligga på djursjukhus för undersökning till ingen nytta.
Hur länge undrade jag och fyllde i att jag vet hur svårt det är att säga prognos. Veterinären visste inte såklart, men inte längre än till påsk trodde hon. Kanske mycket kortare.
Voffsans matte mötte upp mig när vi precis var klara och Lakrits satt i bilen. Det var så svårt att säga orden "hon har cancer. I lungorna". Som en brinnande påle rakt genom kroppen. Vi stod där en stund. Sedan körde jag hem. Det är svårt att köra när man gråter så att man inte riktigt ser.
Resten är bara ett töcken av telefonsamtal med vänner, familj, timmar som går utan att man förstår hur det är möjligt. Veterinären ringde tillbaka som lovat. En gnista av hopp. Tänk om det var något annat som gick att behandla. Beskedet blev istället kortison i gigantisk dos. Vi åkte till Lakrits dagis och berättade om allt. Sedan körde vi till apoteket och hämtade ut medicin och sedan handlade jag två färdiggrillade kycklingar. Hon ska få äta precis vad hon vill, hur mycket hon vill, hur ofta hon vill. För äta vill hon, åtminstone än.
Sömn med hjälp av tabletter som blir någon slags konstgjord andning. Man slipper tänka då. I alla fall drömde jag inte om att hon var död. Jag vaknade och för en mikrosekund kom jag inte ihåg men sedan högg det till. Tårarna strömmade. Jag gick upp och satte mig i badrummet, ville inte göra Lakrits orolig. Sedan ringde telefonen. Det var Ellinor, den enda jag inte fick tag i igår.
Det är tungt att berätta. Alla blir ledsna. Det är ju så. Även om min sorg är störst så är det många som håller av Lakrits djupt och innerligt. Sorgen blir inte mindre för att vi är flera men kanske något mindre outhärdlig att bära. Jag vet inre just nu. Det är en fruktansvärd tid och det är bara början. Lakrits är min älskade, min livskamrat, min bästa vän i hela världen. Du är den som bor under huden på mig, den som jag äter med, sover med, lever med, den som jag älskar djupast och mest innerligt på denna jord. Jag har velat göra ditt hundliv så fulländat som möjligt. Jag är ledsen över att jag har jobbat mycket, särskilt i början, när jag gjorde AT och början av min ST. Fast jag har nästan aldrig jobbat över. Jag har alltid velat hem. Jag har jourat men du har aldrig varit själv. Jag har jobbat hemma men då har du legat hos mig. Vi har gjort så oerhört mycket roligt ihop. Du finns överallt i varenda cell av min kropp och i varenda liten centimeter av vårt hus. Och det är ju din skog. Lakritsskogen.
Det är ett helt liv jag har haft med dig. Ditt liv. Nu är det inte mycket kvar. Jag kan inte förstå. Det är så skrämmande och obegripligt hur det ska se ut när jag inte har dig mer. Och tiden dit.
Du ska aldrig behöva lida. Du ska inte behöva ha ont. Du ska inte veta vad det är att känna sig plågad. Du ska vara med mig så länge du vill äta, så länge du orkar gå ut, så länge du verkar tycka det är okej.
Imorgon ska vi på ultraljud buk klockan elva. Syftet är att leva efter primärtumör i buken. Det ändrar väl inte prognosen men det är bra att veta om det finns något där som kan ställa till det, trycka på tarmen tex eller göra ont. Han är väldigt erfaren som vi ska till. Kanske kan han ge mig svar på några frågor. Eller så är svaret att det finns inget svar, att vi får vänta och se.
Min älskade, jag kommer att vara med dig hela vägen. Du ska aldrig behöva vara rädd. Du har gett mig hela dig, hela ditt liv. Du har gjort vår tid till något oförglömligt. Det blir min uppgift att göra den tid vi har kvar till något bra.
Kommentarer
Postat av: Elliot&Ann
Jag gör som du och skriver för Elliots räkning ...och min.Jag älskar Lakkan av hela mitt hjärta,jag håller på att brista av sorg känns just så som det gjort när det gällt någon av mina egna tidigare hundar.Jag vet inte riktig hur men vi måste uthärda och klara av det här på något vis.Allt precis allt kommer att påminna om denna älskade hund,varenda sjö,fält och skog...känns som om allt det roliga livet tar slut och att livet blir fattigare....och vad Elliot kommer att bli ensam....hans bästa och enda vän,lekkompis,simlärainna ja allt....
Lakrits kom till det bästa stället som överhuvudtaget var möjligt att bo och hon har aldrig någonsin behövt tvivla på ifall hon varit älskad,hon vet att hon också kan lita på dej in i det sista....så gör en osjälvisk hundälskande matte med ett stort hjärt.Tänker på er natt och dag ..
Postat av: Helene
Tårarna rinner när jag läser ....
Jag vet att det inte finns några ord som kan trösta, men jag tänker på dig Marie och hoppas att du och Lakkan kan få några fina stunder till. Nu gäller det verkligen att "fånga dagen" <3
Kram
Helene
Postat av: Helene, Wallander & GW
Ja det är verkligen mångas hjärtan som blöder och känns som att de ska brista.
Vi har känt varandra i snart 9 år och de har varit våra bästa nio år, så mycket roligt vi gjort tillsammans och upplevt med våra oerhört älskade 4-beningar.
Fy attans vad tomt det kommer att bli och en oerhörd tuff tid för framförallt dig Marie. Men det du gjort för Lakrits i hela hennes liv är det finaste hon kunnat få och hon kommer alltid att veta att det du gör är för hennes bästa.
Du vet att vi finns här 24/7 för dig.
Styrkekramar,
Helene med familj
Postat av: Mattes syster
Du skriver så fint min älskade syster. Tårarna rinner på mig också. Ja, Lakrits kom till det bästa av alla hem och hon har haft ett fantastiskt fint liv med dig. Ni har gett varandra allt man kan få här i livet. Kärlek, glädje, närhet, ömhet, ro, balans, utvecklingsmöjligheter... Hoppas av hela mitt hjärta att ni kan få en fin sista tid ihop.
Önskar att jag kunde trolla. Eller åtminstone ta en del av din smärta.
Kramar
Pernilla
Postat av: Henrietta
Det gör ont att höra! Så otroligt tråkigt!! Stor kram från mig!
Trackback
