Livet är märkligt. När jag hade skrivit förra inlägget så nästan direkt efter fick jag ett superbra erbjudande om att undervisa i höst på universitetet. Trots allt blev jag faktiskt riktigt glad. Sedan har jobbet ställt upp och är beredda att sy ihop en specialisttjänst till mig där jag är deltidsledig, undervisar, handleder och forskar i höst så att jag kan ha en chans att skaffa mig en ny kompis i sommar och hinna vara en del med henne i höst också. Det ger mig såklart inte Lakrits tillbaka och det är fortfarande tomt och eländigt men på något vis måste det ju ändå gå vidare. Lakrits skulle inte velat att jag deppade ihop och inte såg någon framtid. Och även om det känns som att det inte blir lika roligt att bli färdig specialistläkare utan henne som med henne så är det ju såklart ändå en milstolpe. Och kanske har jag en annan liten kompis då som förvisso är korkad och mest bara söt men som kommer att växa till sig och tassa runt och fylla Solgläntan med lite liv igen. Det blir aldrig samma sak, det blir annorlunda men det kan nog bli okej igen.
Jag vet inte varifrån än och inte heller när. Väntar på några tikar som ska till at börja löpa. Jag tycker det är jobbigt att inte veta och gå och vänta men det är inte mycket att be för. Tills vidare är Voffsan vik. flatcoated och det är inte så illa ändå. Jag är glad att jag har möjlighet att ta med henne på olika saker för då kan jag ändå träffa mina fina kompisar utan att vara helt hundlös. Fast när jag träffar Helene, Wallander och GW så behöver inte Voffsan hänga med. Då tar jag Walle och han går jättejättefint med mig. Jag oroade mig i fredags kväll för att han får nackspärr! I torsdags kväll träffade vi Elliot och Ann. Voffsan blir så himla glad när hon ser en stor svart och särskilt Elliot! Dom busar och leker en hel del, Voffsan blir allt mindre oblyg och Elliot ser ibland lite chockerad ut när hon visar upp vem hon verkligen är! Elliot är så snäll. Igår träffade vi också Helene och Lykke och gick en fin runda i Vombs fure. Ny mark för både mig och Voffsan och mysig runda och trevlig fikastund efteråt.
I lördags fixade jag en del i trädgården. Ensamt och trist utan arbetsledare och utskällning och inte heller någon som avbryter och hittar på roligheter. Men man blir väl inte gladare över en trädgård som ser ut som kriget så bara att bita ihop och ta tag i det.
Det är konstigt att det på något vis går vidare hur hemskt det än känns. Idag är det precis två månader sedan Lakrits försvann. Dom två längsta månaderna i mitt liv. Jag fattade inte hur jag skulle överleva det först men det går, fastän det är svårt. Ibland känns det som att jag inte borde kunna vara glad utan henne men ändå så är jag ju såklart det ibland. Försöker komma överens med mig själv om att man inte måste vara antingen glad eller ledsen utan kan vara både och på samma gång. Det är härligt med vår men sorgligt att inte kunna vara ute med Lakkan och bada och gå fina rundor, mysa i trädgården och göra allt som vi brukade göra ihop.
Jag minns inte henne som sjuk. Jag kommer mest ihåg hur hon var när hon var pigg och frisk. Det är skönt faktiskt på sätt och vis. Och så mycket fina minnen det finns med henne, allt från små små vardagsögonblick till större händelser. Jag kommer att prata om Lakkan länge länge så att ni blir såra i öronen men det får ni stå ut med. Hon var det finaste jag någonsin har haft i hela mitt liv.
