Vildhunden

Tänk så många turer det har varit med Elliot genom åren. Jag kan omöjligt räkna dem. Hundratals och fler. Kanske närmare tusen.

 

Igår träffades vi i Bokskogen. Tänkte att vi skulle åka någonstans där Lakrits brukar tycka det är kul. Där var alldeles onödigt mycket folk men vi hittade några små stigar som inte var så välbesökta. Det var jag och Lakkan och så Elliot, Ann och Janne.

 

Vi fick besök igår. Helene och

Det är tungt och jag är så ledsen när jag skriver. Men Lakrits har bett mig. Hon orkar inte skriva själv mer.

 

Först gick febern ner bra av kortison. Sedan blev hon dålig i magen, först trodde jag hon hade fått för mycket godsaker men det var nog inte så utan kortisonet som ställer till det. Senaste två dygnen har hon haft ca 6 diarréer/dygn och så har hon ju druckit som en svamp och kissat massor av kortisonet. Det sista kan vi väl hantera men det är synd om henne att vara så kass i magen. Jag ringde igår morse till veterinärkliniken, pratade med en djuksjukvårdare som tyckte att det var ju ovanligt att dom blev dåliga i magen av kortison. Jo, men någon ska ju ha det ovanliga tänkte jag. Sedan ringde veterinären från i måndags faktiskt upp. Hon menade att det visst kunde vara så att det är kortisonet som ställer till det. Om det blev för jobbigt över helgen skulle jag sätta ut det. Svar på cytologin kommer kanske på måndag, annars tisdag.

 

Igår var jag och handlade i/d foder för magen, pasta att spruta i henne som ska stoppa. Hon ser så ledsen ut när jag gör sånt. I vanliga fall har jag inte varit så blödig, det ska ner för hon ska bli bättre. Men nu känns det hårt. Igår var hon trött men ändå glad i mat och det glimtade till när jag tog fram några av hennes spel och hon fick flytta brickor och lyfta klossar och hitta godis. I natt var vi ute lite grann men hon kom ändå till ro emellan.

 

I morse var hon varm och trött. Hon ville inte ha sin mat, jo kycklingen åt hon upp men inget mer. Jag fick truga i henne leverpastejen med Pepcid, magskyddande piller. Febern hade gått upp igen. 39,5. Hon fick Metacam och jag bestämde mig för att pausa kortisonet. Gör det ingen nytta så är det för mycket biverkningar. Eller vi vet ju inte om det gör någon nytta för övrigt men det blir för besvärligt för henne.

 

Hon ligger mest idag. Vi gick en liten liten runda imorse. Hon hittade en för henne blygsam pinne som gick i två bitar när hon drog ut den. Hon tog en av bitarna och såg ut som at det gick bra, den var lagom för henne idag. Hemma bär hon inget längre. Hon viftar inte på svansen idag. Igår gick den lite när hon stod med nosen mellan mina ben och jag kliade henne så som hon tycker så mycket om.

 

Igår gick vi en liten sväng, det regnade och var eländigt väder men hon tyckte det var okej. Vi gick nerför backen och sedan in till höger och sedan så småingom till höger igen. Vi har lagt många spår i den skogen som blir mellan huset och stora vägen för er som vet hur här ser ut. Sedan fortsatte vi en bit där, hon hittade en pinne och när hon väl hade den ville hon hemåt. Då gick hon upp från lövskogen mot granet . Vi har lagt många spårövergångar där. Precis när vi kom över i granplanteringen fick hon syn på några hjortar. Hon sprang en symbolisk bit och skällde på dem och kom därefter tillbaka. Sedan satte hon sig där i det gulbruna gräset och bara tittade ut över träden, gräset och översvämningen i mitten. Då och då spanade hon efter hjortar men mest tittade hon bara. Jag blev först lite orolig, hade hon ont sedan hon sprang så att hon inte ville gå. Jag frågade om vi skulle gå hem. Då tittade hon på mig och sa att "nä, det är bra här, jag vill sitta här en stund". Jag satte mig på huk bredvid henne med henne på min vänstra sida. Som om jag skulle skicka henne att apportera. Där satt vi. Fem minuter, tio minuter, femton minuter. Ibland tittade hon upp på mig. Lugn och lite tröstande. Jag var faktiskt inte så ledsen just då. Vinden susade i skogen, molnen var oroliga och jagades  fort över himlen. Några hundra meter bort skymtade jag taket på vårt hus. Hon morrade på hjortarna igen. Sedan lade hon sig ner och då såg hon lite trött ut. Efter en liten stund till frågade jag om vi skulle gå hem.Jo, det gick bra nu sa hon. Det var en märklig stund. Så nära både henne och skogen.

 

Jag har aldrig haft någon som helst tro på religion. Sedan jag var liten har naturen varit det som har funnits där när det har varit svårt .Och hundarna. Det var likadant nu. Kretsloppet. Årstiderna. Att ur det brungula gräset kommer nytt grönt igen till våren. På dom nakna trädsiluetterna kommer fullt av gröna blad. Det blommar och det ljusgröna övergår i sommarens djupgröna grönska. Efter sommaren förbereder naturen sig på nytt för dvalan. Bladen byter färg och fälls, växterna vissnar ner och kryper under jord.

 

Vi föds, finns med en tid, sedan lämnar vi tillbaka kroppen till naturen, den blir till nytt igen. Aldrig detsamma men någonting.

 

Jag vet inte om hon tog farväl av sin skog på något vis. Om hon på något intuitivt sätt förstår. Många skulle säga att det inte kan vara så. Hundar kan inte metatänka, inte fundera över sin existens. Jag har lärt mig att inte vara så tvärsäker längre. Dom vet mer än vi tror, dom bär på en klokskap som är långt större än vår ibland. 

 

Det är en svår tid. Jag har förstått. Hon kommer att försvinna från mig. Om det inte finns något mer att göra och det går snabbt utför med ork och aptit så är det inte någon lång tid vi har kvar tillsammans.

 

Oavsett hur lång tid det är min älskade Vildhund så kommer du alltid att finnas hos mig så länge jag lever. Jag kommer att älska andra men aldrig aldrig som jag älskar dig. Det är du och jag för alltid.

 

Igår var vi på Din Veterinär igen. Denna gång träffade vi Torkel Falk. Han är kunnig och man litar på honom. Han började med ett ultraljud buk. Där hittade han inget konstigt. Skönt, för jag var rädd för att det kunde sitta något där som skulle ge smärtor eller problem med t.ex. stopp i tarmen. Sedan tittade vi på röntgenbilderna ihop. Han förklarade var tumören sitter. Vänster lunga framför allt men den utgör ganska så från mitten, där luftstrupen delar upp sig i huvudbronker. Där sitter även en lymfkörtelstation och han tror att det som ser ut som en tredje tumör antagligen är lymfkörtel som är förstorad för att tumören har spritt sig dit. Sedan tror han att den mindre tumören som är ca 7x7 cm är den primära och den större  ca 15x15 cm nästan (kanske något mindre) är en utväxt av den mindre.

 

Att operera är uteslutet. Då måste man vara säker på att kunna bota och den sannolikheten är ganska minimal. Cellgifter biter inte på den typ av tumör som han tror det är. Sarkom eller carcinom. Han gjorde ultraljudsledd punktion mot tumören för att försöka få ut material men det kom väldigt väldigt lite. Den är kompakt och släpper inte ifrån sig celler när man försöker suga ut. Vi får se om det som kom ut räcker för att tala om vad det är för slags tumörvävnad. Annars är alternativet att göra skiktröntgen och ta ett prov från tumören men då måste hon ligga på djursjukhuset och man kan inte behandla mer för det.

 

Det är vänta och se. Det är inte min starka sida. Kortison i den allra högsta dosen fungerade inte men nu får hon 20 mg Prednisolon varje dag i en vecka och sedan varannan dag. Febern gick ner redan efter ett dygn med kortison och har hållit sig så nu. Vi hoppas det fortsätter så för det är skönt för henne att slippa den belastningen. Hon dricker mycket av kortisonet men det är hanterbart.

 

Är hon pigg om en månad ska en ny röntgen göras föra att se hur mycket tumören har vuxit. Är hon påtagligt sämre då så vet vi ändå, i så fall behöver vi inte utsätta henne för undersökningar. Det mest sannolika är att hon tacklar av allt mer. Det kan gå fort, det kan gå lite långsammare, det går inte att säga just nu. I bästa fall får vi en vår ihop. I sämsta fall går det betydligt fortare.

 

Hungrig är hon. Portionerna har tredubblats dels för att hon inte ska behöva vara hungrig och dels för att bromsa viktnedgången och förlust av muskelmassa. Ganska mycket godsaker på också såklart men magen pallade inte att bara äta kött och inget torrfoder alls. Däremot har vi bytt från tidigare bantningsfoder till ett med betydligt mer energi i.

 

Tyvärr tycker jag orken tryter snabbt. Men hon verkar inte ha ont och inte lida av att hon är mycket tröttare bara hon får ta det i sin egen takt. Men det gör ont att se att livet liksom rinner iväg. Ögonen är inte lika fulla av bus längre. Men ibland glimtar det till. Hon tog ett bad idag helt oväntat, i alla fall marscherade hon i upp till magen, sedan vände hon.

 

Det här klarar inte Lakrits längre ut själv. Jag måste hjälpa henne att förklara.

 

Jag har varit orolig sedan runt lucia. Då blev Lakrits hängig, fick feber och ville inte äta för andra gången på ett par veckor. Första gången var när vi var i Stockholm några veckor tidigare. Då trodde jag det kunde ha med allt från stress till kennelhosta att göra. Men när hon fick feber igen och den inte ville gå ner, låg runt 39 och ibland upp till 39,5 tyckte jag det var konstigt. En gnagande oro malde hos mig över hela luciahelgen. På måndag morgon kände mina kollegor knappt igen mig på jobbet. Jag bara muttrade att jag måste ha tag i min veterinär. Jag fick tid till Kerstin Svensson på Prima Liv på onsdagen. Jag borde nog stannat hemma egentligen men hade en del jag behövde avsluta på det stället jag var under hösten. Patienter att träffa och planera uppföljning för. Jag gjorde nog mitt jobb men mina tankar var någon helt annanstans.

 

Hos Kerstin tog vi prover och hon lyssnade och kände och klämde. Inget konstigt. Vi åkte hem och väntade. Och väntade. För det blev ju jul. Jag jobbade dagarna innan jul och på julafton. Då hade jag satt oron på paus. Jag kunde ju ändå inget göra. Den 29/12 fick jag svar på proverna. Dom såg bra ut. Fästingproverna visade negativt för borrelia och en titer på 80 för anaplasma. Inte så högt men kanske var det den gamla infektionen som hon fick för fem år sedan som spökade. Eller en ny låggradig infektion. Det blev Ronaxan. Kerstin sa att om inte febern hade gått tillbaka inom en vecka skulle jag ringa.

 

Jag var ledig runt nyår. Vi passade Elliot på dagen och hade en lugn kväll med Elliot, Ann och Janne. Lakrits var trött. Hon låg så fint ihoprullad mellan Ann och Janne i soffan strax innan tolv. Dock fick en stor donut med kyckling på. Elliot gnagde så det knakade. Lakrits ville först inte ha men Ann bröt loss små bitar kyckling och sedan började hon knapra lite förstött i soffan och så småningom blev hon rätt engagerad. Nyåret gick bra. Men trött var hon. Nästa dag också. Flocken Lindeblad kom på besök. Vi gick en ganska lång runda. Lakrits gick bredvid mig. Inget bus.

 

Fredagen flöt förbi. Vi gick en tur ut på fältet mot Holmeja. Lakrits älsklingsfält. Hon grävde efter sork i skymningen. Verkade glad. Sedan gick vi hem och höll kväll. På lördagen skulle jag jobba natt. På eftermiddagen var tempen 38,7. Jag vågade hoppas lite på anaplasmateorin även om jag hade känt mig skeptisk till den hela tiden. Jag kände att något var fel.

 

Lakrits hade det bra på dagis. Vid halv tio på söndagmorgonen hämtade jag henne efter nattens jobb. Hon vad glad som vanligt men oj vad varm hon kändes. Hem och tempa. 40,4. Kan inte stämma tänkte jag och tempade om. 40,5. Då insåg jag att detta är ingen infektion, det är något mycket allvarligare. Man ska inte ha så hög feber utan något infektionsfokus. Jag fick lite panik. Det var söndag. Bara djursjukhusen öppna. Till varje pris ville jag slippa det. Hon fick Metacam mot febern i dubbel dos. Tempen gick ner. Jag andades ut lite. Men hon var matt. Hon låg på soffan och andades fort. Den ena tassen var mycket kallare än dom andra. Nu dör hon i cirkulationssvikt tänkte jag. Kände efter pulsar och hämtades stetoskop. Det hördes inget konstigt. Till slut  undrade hon var jag höll på med och hoppade ner från soffan.

 

Jag har inte varit med om någon längre söndag. Jag kunde omöjligt sova. Jag grät och grät, väl medveten om att något var så fruktansvärt fel. Men så försöker man förhandla med sig själv. Det kan ju vara en infektion som inte Ronaxanet tar. Det kan ju vara något annat som inte behöver vara malignitet. Men min runda matglada flatte hade gått ner i vikt trots att hon ätit som en liten julgris för att jag inte hade orkat stå emot hennes blickar.

 

Till slut blev det måndag morgon. En minuter över åtta fick jag tag i Kerstin. Jag förklarade läget. Hon sa att jag måste till en större klinik som kan utreda snabbt, få provsvar direkt etc. Din Veterinär i Helsinborg sa hon. Jag ringde och förklarade. Fick tid tjugo i tio. Ut en kort runda, samla ihop försäkringspapper och annat. Jag slängde ner mjukiskrokodilen hon fick av Elliot på nyår. För tänk om.... då måste hon få med sig något. Tog med urin och avföringsprov i förhoppning om att det skulle kunna vara till nytta

 

Jag körde dit. Tvingade mig att tänka på precis bara ett ögonblick i taget. Annars bara rann tårarna. Jag kom lite innan tiden, satt ner och väntade en liten stund men fick sedan komma in. Det gick fort och smidigt. Prover tagna, kanyl satt. Svar på prover. Så gott som utan anmärkning, bara ett leverprov som var pyttelite förhöjt men det kan vara så utan att det behöver vara något fel. Hon var stel i höfterna, särskilt höger. Veterinären ville röntga. Gör vad du vill sa jag. Vi fick komma in på röntgenavdelningen. En jättegullig djursjukvårdare kom och skulle spruta lugnande i kanylen. Fast precis innan hon skulle göra det så stannade hon upp och sa att det går kanske utan. Ja, sa jag, hon är sammarbetsvillig så länge jag är med. Och jodå, det gick så bra, hon var världens duktigaste. Vi tog höfter i sidläge, bröst, buk, vände på henne och samma procedur på andra sidan. Så skulle vi avsluta med höftvaggan för att få bra ledbilder. Men sköterskan sa att det behövdes nog inte, hon skulle gå och höra med veterinären. Då tänkte jag att dom har sett något och så var det ju också.

 

Jag fick se bilderna. En stor rund bollformad grej och två mindre i lungorna. Jag tittade på bilderna framför mig och tänkte att det är kört. Det är cancer. Sedan tog det stopp i tankarna. Veterinären förklarar vänligt men lite bestört att det är ju tyvärr en usel prognos på det här. Jo jag förstår tänkte jag medan livet ramlade som ett korthus inför mig. Jag frågade om man kunde göra något, behandla. Kortison? Ja, kanske. Hon ville diskutera med kollega. Hon sa att man kan göra cytologi, alltså ta ut celler och analysera från tumören. Lite naivt hoppfullt undrade jag om man kunde behandla bättre då om man visste. Så är det ju på människor. Nä, det var mer om jag ville veta ur vetenskaplig synvinkel. Åt helvete med vetenskapen när det gäller min hund tänkte jag. Hon ska inte behöva ligga på djursjukhus för undersökning till ingen nytta.

 

Hur länge undrade jag och fyllde i att jag vet hur svårt det är att säga prognos. Veterinären visste inte såklart, men inte längre än till påsk trodde hon. Kanske mycket kortare.

 

Voffsans matte mötte upp mig när vi precis var klara och Lakrits satt i bilen. Det var så svårt att säga orden "hon har cancer. I lungorna". Som en brinnande påle rakt genom kroppen. Vi stod där en stund. Sedan körde jag hem. Det är svårt att köra när man gråter så att man inte riktigt ser.

 

Resten är bara ett töcken av telefonsamtal med vänner, familj, timmar som går utan att man förstår hur det är möjligt. Veterinären ringde tillbaka som lovat. En gnista av hopp. Tänk om det var något annat som gick att behandla. Beskedet blev istället kortison i gigantisk dos. Vi åkte till Lakrits dagis och berättade om allt. Sedan körde vi till apoteket och hämtade ut medicin och sedan handlade jag två färdiggrillade kycklingar. Hon ska få äta precis vad hon vill, hur mycket hon vill, hur ofta hon vill.  För äta vill hon, åtminstone än.

 

Sömn med hjälp av tabletter som blir någon slags konstgjord andning. Man slipper tänka då. I alla fall drömde jag inte om att hon var död. Jag vaknade och för en mikrosekund kom jag inte ihåg men sedan högg det till. Tårarna strömmade. Jag gick upp och satte mig i badrummet, ville inte göra Lakrits orolig. Sedan ringde telefonen. Det var Ellinor, den enda jag inte fick tag i igår.

 

Det är tungt att berätta. Alla blir ledsna. Det är ju så. Även om min sorg är störst så är det många som håller av Lakrits djupt och innerligt. Sorgen blir inte mindre för att vi är flera men kanske något mindre outhärdlig att bära. Jag vet inre just nu. Det är en fruktansvärd tid och det är bara början. Lakrits är min älskade, min livskamrat, min bästa vän i hela världen. Du är den som bor under huden på mig, den som jag äter med, sover med, lever med, den som jag älskar djupast och mest innerligt på denna jord. Jag har velat göra ditt hundliv så fulländat som möjligt. Jag är ledsen över att jag har jobbat mycket, särskilt i början, när jag gjorde AT och början av min ST. Fast jag har nästan aldrig jobbat över. Jag har alltid velat hem. Jag har jourat men du har aldrig varit själv. Jag har jobbat hemma men då har du legat hos mig. Vi har gjort så oerhört mycket roligt ihop. Du finns överallt i varenda cell av min kropp och i varenda liten centimeter av vårt hus. Och det är ju din skog. Lakritsskogen.

 

Det är ett helt liv jag har haft med dig. Ditt liv. Nu är det inte mycket kvar. Jag kan inte förstå. Det är så skrämmande och obegripligt hur det ska se ut när jag inte har dig mer. Och tiden dit.

 

Du ska aldrig behöva lida. Du ska inte behöva ha ont. Du ska inte veta vad det är att känna sig plågad. Du ska vara med mig så länge du vill äta, så länge du orkar gå ut, så länge du verkar tycka det är okej.

 

Imorgon ska vi på ultraljud buk klockan elva. Syftet är att leva efter primärtumör i buken. Det ändrar väl inte prognosen men det är bra att veta om det finns något där som kan ställa till det, trycka på tarmen tex eller göra ont. Han är väldigt erfaren som vi ska till. Kanske kan han ge mig svar på några frågor. Eller så är svaret att det finns inget svar, att vi får vänta och se. 

 

Min älskade, jag kommer att vara med dig hela vägen. Du ska aldrig behöva vara rädd. Du har gett mig hela dig, hela ditt liv. Du har gjort vår tid till något oförglömligt. Det blir min uppgift att göra den tid vi har kvar till något bra.

/Lakkan

Den ser fin ut! 

Vi längtar efter vår. Ja mest längtar Matte men det är klart att jag också vill ha ljusa kyliga vårkvällar med fina rundor och trevlig träning. När allt känns som på nytt och man får glädjefnatt. Nu harvar man ju mest på. Fast lite lyxigt nu när Matte har varit lite ledig, då har vi sluppit så mycket pannlampa och blinkhalsband. Men sen är det tillbaka till sen visan ett par månader till. Ja så är det bara. 

/Lakkan 

Nä, nu är det sovdags! 

/Lakkan

Sorkarna på fältet fick sig en omgång imorse! 

Efter lite vila kom Walle med flock. Även Voffsan hängde med. Hon tror väl snart hon ser ut som vi andra för hon umgås ju nästan bara med flattar!

Matte "lurar" i mig piller, antibiotika. Dom smakar illa fast leverpastejen är god. Gäller att inte tugga. Matte provtuggade en pilla. Fniss. Hon spottade och fräste. Dumma fästingar som gör att jag måste äta piller. Imorse var tempen 39,3 igen. Matte var olycklig. Jag märker inte så mycket. Lite trött fast nu har jag ju gått en ganska lång runda. 

Tass & kram

/Lakkan

SLUTA SMÄLLA OCH BÄRA ER ÅT!!!

/Lakkan

Lite vinterbilder att pigga upp med! 
Badsäsongen slut... Ser fram emot beach 2015


Mitt älskade fält

...har det redan hunnit bli. Allhelgonahelg. Idag fick mammas hund Knappen göra Beck sällskap i Dogland. Den blåa keramikurnan fick ta plats mellan kärleksörterna. Lite extra ljus fick det bli en dag som denna.

 

Knappens plats.

 

I fredags var vi på simmet och tränade och hade kul. Walle och Helene var med och efter en stund dök även Clara (golden) och Björn upp. Vi hade 40 min var men slog ihop tiderna och turades om för man orkar ju inte simma hur länge som helst på raken. Man blir trött kan jag intyga! Men roligt är det.

 

Simsimsimsimsim

 

Sommaren har runnit förbi och min blogg har legat i lika mycket dvala som jag har gjort på grund av värmen. Vi har haft en bra sommar, jag och Matte. Hon var ledig i fyra veckor och vi hade det mysigt ihop. Eftersom det har varit så förfärligt varmt har vi varit ganska stillsamma av oss men en hel del bad har det såklart fått bli!

 

Dogland har tagit form. I lördags kom Flocken Lindeblad ut och Beck fick också följa med så att han kunde flytta ut till oss. Vi hittade en fin plats till hans urna mellan två klätterrosor framför stora trädet. Matte och jag pysslar om honom varje dag med blommor och säger hej.

 

Här kommer lite bilder på hur Dogland gestaltar sig.

 

 

Egentligen började vi fira redan i fredagskväll med Elliot & Ann. Presenter o vad var det tänkt. Ja skitbra presenter med tema vatten men badet fick vi se i stjärnorna efter. Vi åkte ända till Beddingestrand. Stranden för oss själva! Hurra! Tills mattarna fick syn på all tång i vattnet. Men vi tog igen det i Vomb i lördags när vi lite oplanerat fick lämna o hämta Ann på jobbet pga punka på bilen. Bra för mig o Elle-Pelle! I går började dagen med att Matte kl sju hängde ut banderollen 

Sen for hon in och började laga mat. Närmare bestämt stekt kalkonfilé till mig. Åh så gott! Tårta gjordes också i ordning. 

Vi har haft långhelg! Härligt! Men det innebär full rulle och såhär söndag kväll är vi båda ganska möra! Det har varit sköna promenader, friskvårdssim tillsammans med Walle, bad och spring med Elliot och idag spår och hemmadag med Matte och Voffsan. Det blir intensivt när Voffs är med men jag tycker om henne ändå! Kniper det så försvarar jag faktiskt till och med henne fastän hon biter mig i benen allt som oftast och skäller mig i öronen.

 

Tiden går ju otroligt fort. Förra helgen jobbade Matte, helgen innan var det påsk och hon var faktiskt ledig för första gången sedan hon började jobba och det är ju ett antal år sedan nu! Vi hade ju lite lösa planer på att åka till Stockholm men vi behövde vara hemma och vila oss så det blev inställt. Det är så mycket folk ute och far då också, bäst att undvika trafiken då. Men Stockholmsflocken kommer ner istället sista helgen den här månaden. Matte ska sätta spisskydd och lådstoppar. Hur det ska gå med min vattenskål vet jag inte riktigt. Kanske bäst jag dricker utomhus den helgen för annars kan det bli onödigt blött på golvet när lille Max härjar rundor.

 

Det har varit dåligt med fotandet på sistone trots att det är så fint ute. Matte skyller inte på något, hon har bara varit allmänt förslöad säger hon. Men här kommer en bild på bästa buskompisen Elliot. Den togs för ett par veckor sedan och vi har hunnit med ett par badturer sedan dess men han blev fin tycker jag! 

 

 

Det är vår på riktigt och dessutom sommartid. Vi har mycket för oss och det har inte blivit något bloggande på länge. Men nu kommer en liten uppdatering...

 

Vi har tränat lite, spårat, träffat kompisar, Matte jobbar en hel del och så är vi ute och i trädgården och fixar. Vi har hunnit fira födelsedagar för Wallander, Elliot och Lykke! Sedan är det lilla jag i maj!

 

En tokig och lite kul grej vi har testat på jag och Walle är friskvårdssim i bassäng på Malmö Djursjukhus. Först hade vi intro med hundsjukgymnast och blev visade anläggningen. Sedan har vi varit en gång tillsammans och simmat. Läskigt att gå uppför rampen tyckte jag först och konstigt att simma i bassäng men man vänjer sig och det är faktiskt riktigt skojigt! Här kommer lite bilder som Helene tog på oss.

 

 

Ja men det känns som våååår!!! Fast det är tidigt, jag vet. Det kan komma bakslag men vi hoppas det inte gör det för då blir min Matte på så ruskigt dåligt humör!

Matte jobbar i trädgården och håller igång så fort hon kan. Hon är frisk igen, skönt!!!

I helgen blev det spår för första gången på länge! Även Voffsan fick ett bambispår. Vi hade båda bråttom och tyckte det var härligt att få använda nosen ordentligt igen efter vinteruppehållet.

Efter spår i lördags blev det en härlig skogstur med spring på fältet.