Vildhunden

Vi går upp mot skogen jag och Voffsan, min lilla lånehund som jag har kärleksaktier i. Det är så konstigt. Jag har bävat för att gå ut på promenad men hon behöver verkligen ut för sista två veckorna har det inte blivit några ordentliga rundor eftersom Lakrits har varit så sjuk. Det är den sjuttonde januari.  En blek sol har just letat sig över horisonten. Vinden är frisk men inte särskilt kall. Vi går över stengärdet upp i lövskogen. Jag får stanna halvvägs uppför backen för jag orkar inte längre. Hjärtat dunkar och benen viker sig nästan. Ändå har jag börjat försöka få i mig något att äta och dricka igen. Jag sätter mig ner på huk. Tänk om det var så här Lakrits kände sig i slutet, när hon inte orkade göra det som hon egentligen ville. När kroppen bara strejkade.  I så fall gjorde jag nog ändå rätt.

Det har varit en hemsk natt. Första natten utan henne. Varje gång jag har vaknat har jag blivit förtvivlad. Hon finns ju inte där hos mig. Det är så tomt. Hon som alltid har legat intrasslad vid mina ben. Min stora svarta trygga vän som har hjälpt mig att somna om på nätterna när jag har haft svårt att komma till ro. Nu finns hon inte längre och kan hjälpa mig. Hon finns inte alls.

Jag reser mig upp och går vidare. Kommer upp på planare mark. Plötsligt är vi vid den lilla övergången vid bäcken. Jag missade den första lilla stigen. Det har alltid varit Lakrits som höll reda på var den var för hon ville gå där, ta den där lilla extra loven om det söta lilla huset inne i skogen där det sällan var någon hemma. Där man kunde snoka runt lite. Hon gillade Voffseskogen. Den var skojig med små stigar. Annorlunda mot hennes egen Lakritsskog.

Voffsan gräver efter sork vid scoutgården men kommer när jag ropar på henne. Halvvägs ner i den lilla ravinen är hon dock helt förlorad i ett grävprojekt. Jag stannar och väntar en stund. Det är så stilla i skogen. En fågel sjunger samma melodi gång på gång och jag hör hur det porlar från en liten bäck som rinner ner för branten. Jag stannar mitt i ett andetag. Det är ju här hon är. Inte i en kista i ett kylrum. Hon finns i luften jag andas, i bäcken som rinner nerför branten, i skogens alla små ljud, i den bleka vintersolen. Jag letar mig upp till bäcken, får se var jag sätter fötterna för det är ganska brant. Sedan sätter jag mig ner invid ett litet litet vattenfall. Jag pratar med henne en kort stund. Säger att jag vet att hon finns här, att jag kommer att andas henne i varje andetag, att vi alltid kommer att vara tillsammans.

Efter en stund letar jag mig nerför branten igen. Voffsan har inte grävt färdigt än men jag hämtar henne och vi fortsätter upp i skogen, upp till den jättestora stenen. Även där är ganska brant och jag får stanna flera gånger med blodsmak i munnen och kramp i benen. Om man är hund ska man kunna göra det man vill, kunna springa och bära pinnar, kunna gräva och vara ute. Särskilt om man är van vid det. Att inte orka är nog ännu svårare för dem än för oss människor. Vi kan göra annat, vi kan förstå.

Det hjälper mig lite att tänka så. Jag låg i natt och tänkte att jag hade gjort fel, att jag hade berövat henne lite tid som hon kanske kunde haft kvar. Jag kunde haft kvar henne. Men jag hade lovat att inte tänka så medan hon levde, att inte behålla henne för min skull. Hon hade det fint även när hon blev så sjuk. Hon orkade göra roliga saker ända in i det sista även om hon blev väldigt trött av det. Jag kan anklaga mig nu för att det kanske var onödigt tidigt men jag hade ångrat mig djupt om jag hade väntat för länge. Jag visste inte när det skulle bli panik och bråttom. Det fick inte gå så långt.

Det var det svåraste jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Det svåraste beslutet och det tyngsta att genomföra. På onsdag bestämde jag tiden. Fredag klockan elva hos Din Veterinär i Helsingborg. Innan dess hade jag ringt och frågat precis hur det gick till, om man fick sitta där så länge man ville, om man fick vara med och lägga ner i kista. Jag hade ringt till krematoriet och frågat hur de hanterar kistan, om de öppnar den eller inte. Om man får lägga med leksaker och blommor. Svaret blev att allt som inte var metall gick utmärkt. Jag valde urna utifrån deras hemsida. Det var surrealistiskt och hemskt. Lakrits låg och vilade vid mina fötter. Men hon hade svårt att hitta bekväma ställningar att ligga, fick flytta runt en del. Jag tänkte att hon kanske hade mer ont än jag förstod.

När jag hade beställt tid ringde jag och grät till Ann. Det kändes fruktansvärt. Jag visste att jag kunde ändra mig men jag började bli så oerhört trött och sliten, jag hade inte kunnat äta knappt sedan söndagen förra veckan när jag förstod hur sjuk hon sannolikt var. Och jag vågade inte vänta längre. En hel helg. Om det blev akut skulle det bli panikfärd till Djursjukhuset.

Sista dagarna kunde jag knappt ens dricka. Jag orkade inte. Jag mådde illa när jag försökte. Det kändes inte viktigt.  Jag kände mig mer död än levande. Livet rann ur mig också. Jag satt hos Lakrits mesta delen av tiden. Hon blev orolig så fort jag försvann. Jag satt och pratade med henne. Det kändes fint men efter en stund for tankarna bara åt alla håll och till sist kändes det som jag höll på att förlora förståndet.

På onsdagen var hon nästan helt utslagen hemma, låg bara. Vi gick kanske ett par hundra meter totalt. Hon ville inte längre äta färdiggrillad kyckling. Pannkaka gick dock fint ner. Även mandelskoropor och små bitar torkad kycklingfilé gick bra. Men när jag skramlade med den gamla blåa Kockumsemaljskålen som brukade vara fylld med kyckling kom hon inte längre. Hon har kunnat sova hur djupt som helst inne i sovrummet och ändå kommit om det så bara har kommit ett litet litet plång från grytan.

Torsdagen var overklig. Tiden hade stannat hemma. Det var som livet hade lämnat huset. Vid lunch fick vi besök av Helene och Lykke. Helene kom in själv, Lykke vänta i bilen. Som Lakrits tvättade Helens ansikte. Så många pussar tror jag aldrig hon har fått sammanlagt av Lakrits under hela hennes liv. Vi satt en stund med henne. Sedan undrade Lakrits var Lykke var. Det stämde inte sade hon. Vi bestämde att vi går ut och så får vi se om Lakrits orkar gå någonting. Hon travade ut till bilen och blev så glad när Lykke hoppade ut. Vi var lite rädda att det skulle bli lite för busigt för Lakrits men Lykke förstod att det inte var som vanligt. Så började vi gå längs vägen. Lakrits var glad och jag förbluffades över hur pigg hon verkade. Det blev en jättefin liten runda där Lakrits bar hem en fin pinne. Sedan skickade vi iväg Helene och Lykke. Jag stod kvar och kände mig inte klok. Hur skulle jag kunna ta bort henne om hon var så pigg.

Vi kom in, hon gick direkt och lade sig. Mina föräldrar kom förbi en stund senare. Hon gick upp och skällde såklart och hälsade, blev glad men gick sedan och lade sig snabbt igen. Hon orkade inte stå så länge. Lite senare gick hon in i arbetsrummet och jag hörde en duns. Hon hade lagt sig på mattan. Eller säckat ihop. Hon orkade inte hålla emot när hon lade sig ner. Jag tänkte att det kanske ändå var rätt beslut. Hon hade gett allt hon kunde och varit glad. Sedan tog orken slut.

Vi har haft svårt att vara hemma på kvällarna. Jag har haft det. Ångesten har blivit så påtaglig när mörkret har sänkt sig över skogen, när Lakrits har legat och vilat och jag inte har velat störa henne genom att greja runt. Jag har suttit och glott framför mig tills tankarna har gått runt och i kors. Ibland orkade jag inte och vi körde iväg till Voffsan och Gunilla för att få något att göra. Voffsan var så fin, hon tog det lugnt med Lakrits. Ibland ville hon pussa lite mycket men accepterade direkt när hon blev tillsagd.

Torsdag eftermiddag började övergå i kväll. Jag plockade ihop lite grejor så diskret jag kunde. Ville inte oroa Lakrits. Bestämde vilka djur som hon skulle få med sig. Tog med mig kläder för att vara borta ett litet tag. Rensade kylen och tog ut soporna. Kände mig helt bedövad i kroppen.

Precis när det började bli mörkt tog jag ut Lakrits i bilen. Innan dess hade jag bytt ut fällen som hon brukade ha mot en nygammal som jag hämtade från loftet. Jag ville att hon skulle ligga på sin bilfäll hos veterinären för att den luktade hemma och tryggt. Hon hoppade in. Lite tungt har det sett ut sista veckan och hon har tvekat innan hon hoppar men inte velat ha hjälp. Jag stängde bakluckan. Sedan gick jag in och stängde dörren för att hämta mina saker. Det var första gången jag var själv i huset utan Lakrits sedan jag visste om hur sjuk hon var. Och sista gången jag lämnade det medan hon var i livet. Jag satte mig på knä på den lurviga mattan i hallen och allt bara brast. Jag skrek rakt ut så det ekade i huset. Det går inte, det kan inte vara så här, det är inte möjligt.

Det är nu jag måste bestämma mig insåg jag. Om jag åker iväg nu och sedan ändrar mig kommer det att bli samma sak igen senare. Sista gången med allt. Utan att riktigt förstå hur det gick till samlade jag ihop mina saker, släckte taklamporna men lät fönsterlamporna vara tända, larmade och gick ut. Regnet piskade mig i ansiktet. Det spelar ingen roll tänkte jag. Ingenting spelar någon roll längre. Jag låste huset och gick ut genom grinden. Stängde den med dubbla haspar. Satte in grejorna i bilen. Det kände så grymt. Som ett stort svek. Lakrits hade redan lagt sig till ro där bak. Hon vet inte att det är sista gången hon åker hemifrån. Eller så vet hon. Tankarna flög. Jag kände mig spyfärdig och backade i sicksack. Sedan ut genom skogen, ut genom grinden. Jag låste grinden efter mig. Ingenting fungerar längre tänkte jag. Ingenting borde kunna fungera.

Vi kom hem till Voffsan och Gunilla. Jag vet inte vad vi gjorde på kvällen. Den var ett töcken av beslutsvånda. När det blev läggdags och Lakrits hoppade upp i sängen visste jag att det är sista gången. Det var sista natten med henne, klistrad mot den stora varma kroppen. Hon var lite orolig, flyttade sig oftare än vanligt. Jag vaknade och somnade om vartannat i ett töcken av ångest.

På morgonen åt hon pannkaka. Kyckling ville hon knappt ha. Jag gjorde i ordning påsar med pannkaka och mandelskorpor och kycklingstrips. Hällde havredryck på flaska, det var mest det hon hade druckit sista dagarna. Sedan gick vi ut en runda. Hon travade på lite men skrittade också mycket. Tyckte det var roligt att få gå den väg hon vill. Voffsan och hon kivades om vem som skulle kissa sist för att markera revir. Hon bar med sig en pinne som hon släppte en liten bit innan vi var tillbaka. Jag tog upp den och frågade henne om jag skulle bära den åt henne men hon sade att den skulle ligga där. Det var så.

Gunilla frågade om jag hade bestämt mig. Jag nickade. Jag packade ihop påsen med allt som skulle med. Vi flyttade över Lakritsburen i Gunillas bil. Jag kunde inte köra till Helsingborg, det skulle varit livsfarligt för mig att ge mig ut på E6:an. In med hundarna och grejor, sedan iväg. Jag satt och tittade ut genom fönstret. Tårarna rann. Efter en stund slutade de rinna. Ingen av oss sade någonting. Inte på hela vägen till Helsingborg. Det fanns inget mer att säga.

När vi kom fram gick jag in och anmälde. Vi fick köra runt till ett infektionsintag med egen ingång. Jag bar in alla saker och ordnade till det så fint jag kunde. Ställde undan undersökningsbord och annat så att det inte såg sterilt ut. Dom hade tänkt ett ljus på ett litet bord där det stod en liten blomma. Jag stod där en kort stund mitt på fällen, tog några djupa andetag och bestämde mig för att jag måste vara lugn och stark. Sedan hämtade jag Lakrits. Hon följde med utan att undra särskilt mycket. När vi kom in snusade hon på fällarna och konstaterade att de var hennes. Jag satte mig ner där och hon lade sig utan att tycka det var så konstigt.  Så tog jag fram mandelskorporna. Hon såg intresserad ut och började glufsa i sig. En djursjukvårdare kom in och förklarare hur det skulle gå till. Hon kunde antingen sätta nål direkt och spruta lugnande i den eller sticka Lakrits i nacken. Vi förberedd för att sätta nål men Lakrits blev störd i sitt skorpätande och jag bestämde tvärt att hon skulle ha den i nacken. Hon reagerade knappt på sticket utan fortsatte att äta. Hon åt och åt. En tvåliterspåse nästan full med mandelskorpor som jag hade stått och bitit i lagom stora delar. Vi växlade lite med kycklingfiléstrips i små bitar som jag strödde ut framför henne. Jag satt alldeles nära Lakrits, tog av mig jacka och skor och lade dem på hennes vänstra sida. Tio minuter hade sköterskan sagt att det skulle ta innan hon började bli sömnig. Det stämde nog men tiden kändes så lång och konstig. Jag viste att jag kunde ändra mig fortfarande. Ändå kändes det inte möjligt att backa bandet.

När skorporna var slut tog jag fram skålen med pannkaka. Hon glufsade i sig, jag insåg att jag fick ransonera lite för att det skulle räcka så jag tog en bit åt gången och gav henne i handen. Så kom jag på att havredrycken låg kvar ute i bilen och tänk om hon är törstig. Gunilla gick ut och hämtade flaskan och när fyra pannkakor var uppätna hällde jag upp i den lilla burken och Lakrits drack upp alltihop som var i flaskan. Sedan åt hon lite mer kycklingstrips men det märktes att hon började bli sömnig. Ögonen hängde lite. Så lade hon ner huvudet en stund. Jag strök henne längs ryggen och pratade med henne hela tiden. Hon tittade upp ibland och fick en bit kyckling till. Men sedan låg hon, orkade inte lyfta huvudet. Sköterskan kom in och satte nål. Lakrits verkade inte störd. Sedan väntade vi på veterinären. Det kändes som en evighet men var säkert inte mer än några minuter. Hon kom in, vi hälsade, hade ju setts förra måndagen och pratats vid i telefon flera gånger. Hon förklarade hur det gick till. Först skulle hon spruta propofol, ett kortverkande sömnmedel, sedan barbiturater, ett kraftigare narkosmedel i överdos. Det går fort, sade hon. Så att du är beredd på det. Jag nickade.

Säg till när du är redo, sade hon. Jag nickade. Lakrits låg stilla och andades lugnt. Såg ut som hon sov. Veterinären satte sprutan i kanylen. Tömde första sprutan. Sedan andra. Strax därefter upphörde andningen. Hon lyssnade med stetoskopet. Hjärtat har stannat, sade hon. Då kom tårarna. Jag behövde inte längre vara lugn och stark.

Jag satt hos Lakrits en stund och klappade, sedan lade jag mig ner nos mot näsa. Så som vi låg och sov ibland i hennes biabädd innan vi köpte soffan. Vi låg så en halvtimme till. Jag kliade bakom örat och pussade på hennes nos. Pratade med henne om allt vi har gjort ihop, stort som smått. Kanske mest allt smått för det är ju det som är vardagen. Och vi har verkligen gjort allt ihop när jag inte har varit på jobbet.

Det kändes först inte som att hon var död. Jag låg så att jag bara såg hennes huvud och öra så jag såg inte att andningen hade stannat. Men så småningom kändes det som att något hade försvunnit, lämnat henne. Kroppen var kvar. Jag satte mig upp och började ordna omkring mig. Stoppade koppel och halsband i väskan, tog undan de tomma påsarna, burken och flaskan. Lade fram leksakerna. Sedan lade jag handen på hennes bröstkorg. Hon började bli sval. Jag strök fingrarna längs kanten på nosen och de små fina gråa håren. Du skulle ju hunnit få många fler innan det var dags, viskade jag. 

Gunilla kom in med Voffsan i koppel. Hon hade sagt att hon ville, att det var hennes bästa vän. Voffsan sprang fram och pussade på Lakritsnosen men sedan backade hon. På något vis förstod hon. 

Veterinären kom in och frågade om jag ville ha mer tid. Nä sade jag, det är bra nu. Hon tog in kistan och jag bäddade med en vit fuskpälsfäll och sedan flyttade vi över henne på en luddig matta och lyfte ner henne. Jag såg till så att nosen och tassarna inte kom i kläm utan låg fint. Sedan lade jag ner djuren, ett från Elliot, ett från Wallander, ett från Lykke, ett från Voffsan och så ett från mig. Den allra första leksaken hon fick när jag hade hämtat henne som litet valpknyte. Den första plyschanden. Lite åtgången och luggsliten men den har ändå hängt med. Hon tog aldrig sönder sina leksaker, hon bar dem. Det var om det blev dragkamp med någon kompis som sömmarna gick och öron och annat kunde lossna.

När djuren var på plats lade jag en liten bukett rosor vid hennes nos. Sedan strök jag henne över pälsen och tackade för allt fint hon har gett mig. Jag reste mig upp och vi bara stod där en kort liten stund innan vi hjälptes åt att sätta på locket på kistan. Innan det stängdes sade jag precis som jag alltid brukade när hon väntade i bilen och jag gick in och handlade. Jag kommer snart.

Vi plockade ihop sakerna, tog adjö av veterinären, sedan gick vi ut och stängde dörren. Bilen stod alldeles utanför. Jag vände mig om och såg mot dörren. Jag lämnar kvar min älskade vän, tänkte jag. Sedan vände jag ansiktet mot vinden. Som vildhundar gör. Det gjorde så ont.

Jag tror aldrig jag har varit så trött i hela mitt liv som när jag satte mig i bilen. Så tom. Vi körde hemåt. Fredag eftermiddag och trafiken tätnade allt eftersom. Helg och ledigt för de flesta. För mig blir inget mer sig likt.

Vi åkte hem till Voffsan och Gunilla. När jag såg min bil på uppfarten där brast det igen. Varje gång jag har kört dit har Lakrits varit med. Nu finns hon inte mer. Jag kröp upp i soffan och det enda som snurrade i tankarna var att jag har tagit livet av min bästa vän. Hon litade på mig och jag ledde henne rakt in i döden. Just då var det svårt att se det som en kärlekshandling.

Framåt kvällen somnade jag en stund. När jag vaknade igen var tomheten fruktansvärd. Det finns ingen stor svart lurvig varm och trygg hund i soffan eller på golvet. Hon kommer aldrig mer att finnas. Igen och igen kommer sorgen som lavaströmmar från ett vulkanutbrott. Det är lugnt en stund, man samlar sig, sedan väller det fram igen. Det går inte att säga när nästa våg kommer, man bara vet att det kommer.

Jag anklagade mig på natten, på morgonen. Jag har tagit livet av henne. Hon finns inte mer. Jag får aldrig tillbaka henne. Det var inte förrän jag gick ut och fastnade halvvägs i backen och fick sätta mig för att jag var så trött som det kom någon slags känsla av att jag hade gjort det enda som var vettigt. För det fanns ingen väg till bättring. Det gick bara utför och det fort fort fort.

Jag ser henne svansa framför mig, ser henne ligga vid mina fötter. Hör hennes tassar mot golvet. Hör hennes skall. Men hon kommer aldrig mer att svansa framför mig, aldrig mer ligga vid mina fötter, aldrig mer tassa över golvet eller skälla. Det är så fruktansvärt tomt och ensamt inuti och utanpå. Min stora svarta lurviga vän är borta. Det är obegripligt. Jag har inte hängt med även om jag var tvungen att ta in hur det var. Jag minns henne som frisk och pigg. För bara en och en halv månad sedan var hon fortfarande glad och orkade gå som vanligt. Sedan kom oron när hon fick feber och inte ville äta. Sedan den tolfte december har jag känt att något var fel. Jättefel. Jag har alltid varit orolig för att hon ska dö, att jag ska bli ensam. Men nu var jag orolig för att hon var sjuk. Jag kände det. Jag önskade så att jag skulle ha fel men tyvärr var det inte så.

Hennes liv har släckts som man blåser ut ett ljus. Det är obegripligt. Jag vet inte hur jag ska kunna känna glädje igen men på något vis måste det ju gå. Jag är så tacksam mot er som har ställt upp och funnits och finns där för mig. Lakritstrollet erövrade många hjärtan även om mitt slog allra fortast och hårdas för henne. Min bästa vän och livskamrat. Om kärlek hade räckt skulle du levt för evigt. Jag har aldrig älskat så i hela mitt liv och jag har aldrig känt mig så älskad. Du finns i mig och runt mig för alltid. Din blogg kommer att leva vidare som en slags dagbok till dig och de som vill kan skicka hälsningar till dig. Du lever vidare i oss alla och i luften jag andas, i skogen och på fälten, hemma och långt ifrån. Ibland kommer du som en liten vindpust och rinner in i mig, genom hjärtat och stannar en stund. Du behöver aldrig ha ont mer, aldrig vara besvärad av att kroppen inte orkar. Men även om du finns överallt så fattas du mig något fruktansvärt. Aldrig mer får jag dra händerna genom din ulliga päls, pussa på ditt huvud, stryka dig längs nosen. Aldrig mer ställer du dig med nosen mellan mina lår för att jag ska klia dina öron. Aldrig mer. Vår tid tillsammans är nu minnen. Den tid då jag har älskat mer än jag trodde var möjligt. Älskat så att jag nästan har gått sönder. Det var värt allt. Ändå är sorgen och saknaden outhärdlig.

/Din Matte För Alltid