Vildhunden

Jag skriver mest för min egen skull. För min och Lakrits. Men också för alla som vill ta del. Jag förstår att det är tungt att läsa men det hjälper mig att tänka när jag skriver. Ni väljer själv hur ni gör såklart.

 

Vi har haft en lugn kväll och natt tillsammans. Vi hamnade hemma hos Voffsan i Dörröd igår kväll för vi behövde sällskap. Där lagade vi kyckling som både Lakrits och Voffsan gärna kunde tänka sig att äta. Lakrits har ett eget hörn av soffan och den soffan är ganska fast i konsistensen så hon sjunker inte ihop så mycket. Vår soffa är ju pösig och mjuk och hon gillar den verkligen men jag har märkt att när hon har legat lite länge i den och reser sig så blir det tungt att andas. Som att lungorna trycks ihop lite och så får hon kämpa för att få ordning på det igen.

 

Hon är så tapper. Men livet liksom rinner ur henne för varje dag. Hon blir tröttare och tröttare. Hon gör nästan inget annat än vilar när vi är hemma. Men hon verkar inte plågad när hon sover. Ibland skäller hon i sömnen och springer med tassarna. Det är inte mycket ljud som kommer ur, ja många av er vet ju hur Lakrits kan låta, det är ingen dålig pipa hon har. Men då blir det mest små "vouff, vouff" när hon drömmer. Jag har funderat mycket på om hundar drömmer samma saker, dom har ganska lika beteende vid drömsömn. Det verkar inte vara något obehagligt heller, jag har aldrig varit med om en hund som skriker i sömnen eller verkar rädd. Dom springer och skäller. På jakt med sina förfäder över stäppen? I framtiden kommer man kanske att få svar. Fast det finns inte så mycket ekonomi i att forska på hundars sömn för dom har inga sömnproblem och behöver inga sömntabletter. Dom stressar inte, dom oroar sig inte, dom har inte prestationsånget. Dom krånglar inte till livet i onödan.

 

Natten blev lugn. Hon behövde inte ut. När jag vaknade vid halv sex var det en kort sekund när allt var som vanligt. Hon låg med nosen över mitt högra underben. Ett hundhuvud är tungt. En sekund av stillhet innan allt hann ikapp mig. Det kan inte vara sant, det måste vara en hemsk mardröm tänker jag. Men jag vet alltför väl. Som tur var behövde Lakrits ut, annars är det en hemsk stund medan jag väntar på att hon ska vakna till och vilja gå upp. Man lär sig klä på sig i en rasande fart när det är bråttom. Ut i vintermorgonen. Magen är i uselt skick men jag tror inte hon är så plågad av det eftersom hon inte måste ut så ofta. Det är ett par gånger per dygn. Hon gjorde en liten liten lov upp mot skogen sedan ville hon in igen. Morgonbestyr inklusive tempning. Inte så farligt hög feber idag. Kyckling och pannkaka gick ner fint. Voffsan tycker livet är orättvist för hon får inte lika mycket godsaker. Jag har förklarat för henne hundra gånger och lite till att livet är orättvist. Det bara är så. Dessutom får hon alltid sist för hon är minst och framför allt mest glupsk. Men nuförtiden försöker hon inte plundra Lakrits skål, hon vet att det är ingen nytta för det blir tvärstopp mot mitt ben innan hon hinner fram. 

 

Efter en liten morgonpromenad har jag samlat mig och ringt för att höra mig för hur det går till hos veterinären om man väljer att låta hunden somna in där, hur dom gör med kroppen, hur länge man kan vara där etc. Om man får vara med och lyfta ner hunden i kistan, om man får lägga med saker. Var dom skickar till kremering, om man får välja urna. Jag ringde till krematoriet också för att ta reda på vilka urnor man kan välja mellan. Det känns helt orealistiskt men bäst att passa på medan man är igång och orkar. Sedan går luften ur mig helt igen.

 

Jag har alltid varit så tvärsäker på att det skulle ske hemma. Vi gjorde ju så med mammas hund och det blev fint. Men han var så rädd att åka iväg, det hjälpte inte att vi var med som trygghet. Jag körde själv honom till krematoriet sedan. Det var jättetungt. Dessutom luktade min bil lik i flera veckor trots att det var på vintern men inte direkt minusgrader. Det kan låta banalt men det är ingen trevlig upplevelse. Jag var nästan beredd att byta bil. Till slut hängde jag in flera citrondoftande små granar. Citronlukten konkurrerade till slut ut liklukten.

 

Jag har tänkt att det är lugnast för Lakrits hemma. Å andra sidan är hon ganska vaktig i sitt hem, vi bor ju trots allt så att hon ska hålla koll på allt som passerar och de få människor som kommer och går. Hon kommer att bli upprörd om det dyker upp en främling. Sedan är hon ju inte alls arg av sig men det kommer att bli oreda. Sedan ska det lugnas ner och sättas nål etc antingen i hennes biabädd, i soffan eller i sängen. Tänkt om det inte går som man har tänkt. Tänk om det strular. Sist behövde jag hjälp att lyfta ner kroppen i kistan och bära ut i bilen för han var så tung. Även om veterinären tog sig tid så kan den ju inte vänta i flera timmar på att man ska ta avsked. Sedan ska kistan stå i bilen över natten och man ska köra till Sysav nästa morgon.

 

Framför allt ska jag hålla ihop någorlunda oavsett var det är. För Lakrits skull. Visst, jag kan vara ledsen men hon måste se mig som en trygghet. För henne spelar det kanske inte så stor roll som jag har tänkt. Hon är trygg med mig, är jag med är det okej. Hon var så lugn när hon utsattes för undersökningar. Vi klarar det tillsammans.

 

Åker man iväg är det färden dit som är hemsk. Sista färden. Är man hemma är det väntan på att veterinären ska komma som är fruktansvärd. Som att döden knackar på.

 

Jag måste inte bestämma mig idag. Men kanske imorgon. Åtminstone för min egen del. Sedan behöver jag inte beställa tid förrän närmare inpå om jag åker iväg. Ska jag ha hembesök måste jag styra upp det i förväg. Det är just det där med att bestämma i förväg som är det grymma. Annars tycker jag i princip att hundar har det bättre än människor många gånger när det gäller livets slut. Vi har möjligheten att bestämma att deras liv inte är som dom önskar och vill ha det och avsluta det. Befria dom från en trött och sjuk kropp som inte orkar. När det gäller människor tycker vi oss inte få sätta oss över naturen. Vi måste dö själv. Visst kan man försöka skynda på det, sluta ge dropp, sluta ge antibiotika och andra läkemedel. Men det tar ändå tid. Och det är svårt att säga när. Anhöriga sitter timme ut och timme in och väntar, går och äter när någon sjukvårdspersonal påminner dom att dom måste. Till slut orkar dom inte, måste hem och ordna med något. Måste sova. Och just då blir det ibland. Det går aldrig att veta. Äldre kollegor som jag har pratat med brukar säga att dom har slutat försöka förutsäga när det kommer att hända. Vi kan göra mycket i sjukvården men inte ens doktorn bestämmer över när vindpusten blåser förbi och fångar upp det sista andetaget. Det är naturens gång.

 

Med sitt älskade djur får man en möjlighet att planera, att kunna vara med, att göra det som man önskar. Det kan aldrig bli vackert för döden är aldrig vacker. Avskedet inget man kan ta emot med full acceptans. Men det kan bli ett värdigt slut och ett formellt avsked av min vackraste och bästa vän i hela världen. Av min livskamrat sedan åtta och ett halvt år.

 

Jag kan inte tänka vidare, vad som kommer sedan. Det är som att se rakt in i solen. Man blir blind.

 

Så åter till nuet. Vi ska försöka göra denna dagen till en bra Lakritsdag. Kanske köra ända bort till fältet så får hon gräva efter sork där så länge hon vill och vi kan ströva runt lite. När hon blir trött tar vi bilen hem. Kanske åka förbi mina föräldrar där hon har varit på dagis så mycket. Sorgen har olika ansikten och även kärleken men alla som har lärt känna Lakrits på nära håll älskar henne, var och en på sitt vis. Dom som vill ska få träffa henne.