Vildhunden

Luna har fått låna ut bloggen, denna viktiga dag till ära ❤️

Idag skulle du fyllt tio år min älskade Lakkan. Vi ska fira dig ikväll. Träna hos Lisa, äta lite gott hemma hos Voffsan efteråt. Men det vet du säkert. Och ändå kanske inte. Jag vet att du finns i allt omkring mig. I jorden jag går på, i luften jag andas, i träden som susar i skogen. I den sommarvarma vinden.

Du är med och ändå inte. Du går inte längre bredvid mig på vägen genom livet. Ibland ser jag fortfarande din skugga. När jag gör mig redo att gå in med Voffsan på tävlingsplanen då sneglar jag åt vänster och tror att jag ska se din svarta gestalt i ögonvrån. Men nä, jag får sänka blicken ett hack och där står en pigg, glad och bastant liten Voffsa. Världens finaste lilla Voffsa och en länk till dig på många sätt. Men du kommer aldrig mer att sluta upp vid min sida på väg in mot tävlingsledare och domare. Eller på skogsvägen. Eller smyga på mig i trädgården när jag satt och rensade ogräs och du kom och satte nosen i ryggen på mig och skrämde mig så jag var tvungen att ta paus och busa med dig.  Du kommer aldrig mer att lägga nosen över mina ben när vi lägger oss i sängen eller buffa på min vänstra hand så att jackan blir blöt på mudden.

Det som var du får jag aldrig tillbaka. Det gör fortfarande ont. Fastän prinsessan Luna också är världens finaste och du har testamenterat allt du ägde och hade till henne så saknar jag dig. Kejsarinnan av Lakritssogen. Det finns så mycket fina minnen med dig som fyller mig med glädje och med sorg. Vi utforskade världen tillsammans.  Och du lärde mig hur mycket jag kan älska. Att det aldrig finns något slut på kärleken fastän tiden tar slut.

Tack min älskade vän för att du lärde mig det som är allra viktigast i livet.