Vildhunden

I morse kom vi upp senare än vanligt och var inte på promenad förrän framåt nio. Jätteskönt tyckte jag det var att få sova längre men så när vi var ute på promenad mådde jag plötsligt illa. Matte fick den där bekymrade minen och jag kan ju inte precis säga att jag var på topp själv. Det känns ju som om man ska vända ut och in på sig och magen och tarmarna försöker komma upp. Inte mycket fanns det ju i magen heller mer än lite gräs (som jag inte får äta fast jag tycker det är gott).

När vi kom hem försökte matte truga i mig mat men jag mådde ju fortfarande tjyvens så maten fick vänta lite men efter en stund åt jag ändå. Matte var orolig som bara den och jag hörde att hon sedan ringde först Elliots matte och pratade en lång stund och sedan ringde hon veterinären (eller hennes assistent var det nog) och frågade. Den människan verkade i alla fall vettig för matte blev lugnare. Nu ska jag få mat innan vi går ut på morgnarna och så har matte bestämt att om jag inte vill gå så mycket så struntar vi i det. Jag är ju inte själv på dagarna och måste vara välrastad av den anledningen. Sedan att jag är trött trodde den där människan berodde på att jag har löpt. Ålltså lugnande besked och vi ska prova den nya matordningen i ett par veckor och se om det hjälper.

Det som jag tycker är bra med det hela är att jag nog får mer mat totalt för jag ska också få ett litet mål ganska sent på kvällen. Okej, matte kanske gör de andra portionerna lite mindre men det är ju skönt om man kan slippa gå hungrig. Inte för att jag vet vad jag mår illa av men för lite mat är inte bra, det vet jag med säkerhet!