Det finns hopp...

...för lilla mig. Så sammanfattade matte träningen på Svedala BK ikväll. Det kändes skönt.

Faktum var att jag tyckte det var riktigt kul att träna. Där var ingen annan som tränade men där var folk och hundar som satt på altanen och hade någon slags möte. Och jag smet inte bort dit. Nu gick jag inte lös särskilt nära dem men jag kunde smitit när jag var lös lite längre bort och gick fint och när vi tränade på lite olika saker. Men det gjorde jag inte. Och jag var väldigt uppmärksam på allt matte gjorde. Det kändes bra. Hoppas det kan hålla i sig. Men jag kan inte lova något. När smitlusten flyger i mig är löftena som bortblåsta. Alltså bäst att inte avge några.

Jag tycker om att matte har blivit mer lågmäld mot mig. Hon försöker att inte skrika. Ibland viskar hon och det går fint för jag hör bra. Det är ju så att om någon skriker på en så slutar man liksom lyssna. Man tycker till och med att det är lite korkat för vi hundar hör ju faktiskt bra. Och så står tvåbeningarna och gormar. Matte har faktiskt varit lite gormig ibland, även om jag absolut inte påstår att matte är korkad. Men jag hoppas den nya inställningen håller i sig.

Imorgon ska matte visst köra om Lund på hemvägen och handla mat till mig. Hoppas hon hittar något annat smaskens också i hundaffären.

Kommentarer
Postat av: Wallander

Klart det finns hopp, jag tycker att du klarar dig jätte bra. Jag förstår att du inte vill ge några "smitningslöften", ens 2-beningar kan då bli så besvikna om man bryter löftet. Bra oxå att din matte verkar ha hittat ett bra kommunikationsröstläge som fungerar er emellan.
Men jag fattar inte hur ni orkade träna idag i denna värme, kanske var det svalare i Svedala.

2007-08-09 @ 23:44:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0