Vildhunden

Om jag var ur spår förra helgen så var jag mitt i prick idag, i alla fall enligt matte. Och jag måste säga att det kändes väldans mycket bättre idag. Jag var lite tveksam först, hade förra helgens misslyckande i tankarna så jag tvekade de första metrarna. Men sedan märkte jag att det var betydligt bättre doft och så kom jag igång och tuffade på som ett litet lokomotiv (mattes beskrivning). Hon kuttrade förnöjt och berömde mig. I en vinkel snurrade jag en gång och då blev jag en smula orolig att det skulle gå åt pipan men matte verkade ovanligt lugn och harmonisk. När vi kom till slutet var matte jätteglad och jag med. Viftade på svansen och mallade mig med klöven. När vi kom hem fick jag en "spårkorv" och jag fortsatte vara jättenöjd hela promenaden, jag hade svansen högt och fräste runt i buskarna.

Matte är också nöjd för hon har avskrivit noskvalstermisstanken och det innebär uteblivna veterinärbesök och en massa strul för både mig och mina kompisar. Det var bara att konstatera att de senaste spåren blev för svåra för mina unga ålder, tre stycken på raken mer eller mindre regnade bort och till sist blev det för tufft. Men idag var det lättare och då kändes det genast roligare igen.

Nu ska jag tydligen ha paus från spårandet ett tag. Vet inte vad jag tycker om det, jag gillar ju att spåra. Men enligt matte (som har pratat med Elliots matte som är en fena på det där med spårandet) så är det bra att ha paus ibland.