Vildhunden

När vi hade sovit ut och tagit morgonturen så gav vi oss ut för att jag skulle få spåra. Jag var väldigt taggad, letade efter spårbörjan både här och där. Och när matte kallade fram mig till starten så var jag väldigt förväntansfull. Men efterhand som jag försökte spåra och det inte gick något vidare blev jag alltmer slokörad. Det fanns liksom nästan ingen lukt. Jag jobbade och jobbade och när jag var precis i spåret gick det fint men så fort jag kom lite utanför så tappade jag bort mig. När jag precis höll på att komma igång i början så blev jag också distraherad av en hund som kom på stigen en bit från spåret. Han försökte slita sig och hans matte hade ett himla bry. Skällde gjorde han också på mig. Jag sade inget och kände mig mest orolig att han skulle "sno" mitt spår. När han hade passerat så sade matte till mig igen att jag skulle spåra och då fick jag snurra ett par varv till innan jag hittade rätt.

På vissa ställen gick det bättre, ibland gick det riktigt bra men överlag var det uruselt. Och länge höll jag på också, mer än en halvtimme innan jag hittade klöven. Då var jag helt slut. Matte var inte heller så glad. Hon skällde inte på mig direkt, var bara purken och uppgiven, muttrade och suckade. Fast när jag var i spåret så berömde hon mig men tyvärr var jag inte där så ofta. Och jag som brukar tycka spåra är det bästa som finns kände mig sämre och sämre och tyckte till slut att det knappt kändes lönt längre. Men jag hittade ju klöven, fast jag missade den först men då tog vi en stor lov tillbaka så att jag kom på spåret igen och då hittade jag den. Enligt matte var klöven nog lite väl begagnad också, den luktade inte så himla gott.

Det bästa hon kom fram till idag var nog att det har blivit för svåra spår för snabbt, dvs nästa helg ska hon lägga ett som inte regnar bort för mig. Det var extra svårt idag för det regnade ju alldeles förfärligt igår, även inatt regnade det och så fanns det färskare spår från andra djur som hade gått där mitt spår låg. Dessutom hade spåret legat nästan ett helt dygn.

Matte har sagt att om jag är helt förvirrad när hon lägger ett lättare spår så får man tydligen misstänka att jag har fått fel på nosen, alltså noskvalster. Men hon vill se mer hur jag använder näsan innan hon börjar tänka på behandling och det är jag ju tacksam för. Ge mig lite vettiga förutsättningar bara så ska jag nog visa...

När vi kom hem fick jag i alla fall öppna min kalender och det gjorde mig en smula gladare. Men jag känner mig inte i högform precis och man kan nog säga detsamma om matte. Men det kommer förhoppningsvis bättre tider.