Vildhunden

Nu är jag hemma i min skog igen. Nästan en vecka har vi varit borta och vilket äventyr det har varit. Då tänker jag särskilt på fjällen. Man kan säga att resan har bestått av tre delar. Först Stockholm med sjungande och picknick, sedan fjällen och sist Smålandsbesök. Jag hann skriva ett litet inlägg i Stockholm men det var ganska bristfälligt  så vi tar det igen och i tur och ordning.

Tidigt tidigt förra onsdagen så avfärdade vi. Det var jag, matte och hennes pappa. Jag sov hårt i min bur fram till Karlskrona där vi hämtade upp mattes faster, en trevlig typ men hon var ganska hundovan så jag gjorde mitt bästa för att charma henne. När hon och packningen var instoppade i bilen fortsatte färden mot Stockholm. I Västervik blev det fikapaus hos en kompis till mattes familj och det var mycket trevligt. Jag fick rulla mig på gräsmattan och gnaga ben i drygt en timme. Matte fikade också men sedan ägnade hon lite tid åt att sminka sig och greja. Jag övervakade det en liten stund men sedan insåg jag att det där begriper jag mig inte på så jag återgick till benet.

Ett par timmar senare anlände vi till Stockholm och möttes av mattes båda systrar, Yster och Medicinpinnen. Det var på en herrgård en liten bit utanför stan och det skulle vara nationaldagsfirande. Yster skulle sjunga ett antal låtar och matte var med på den som de har skrivit tillsammans (matte text och Yster musiken). Medicinpinnen tog hand om mig och jag rastade henne grundligt. När vi kom tillbaka hade matte bytt om till kostym och jag fick varken hoppa på henne, slicka eller gnaga. Eländigt. Skulle bara ligga där på gräset och vara lugn. Bah. Och så klappade folk efter varje sång och det var ett sånt himla väsen så jag flög upp och skällde några skall. Hmm...var väl inte särskilt cool men vad kan man vara efter en lång bilfärd.

Efter konserten bar det i rasande fart hem till Yster. Hon körde som en biltjyv men det var bra det för vi hann med båten ut till Fjäderholmarna som planerat och all fikapackning var också med. Fjäderholmarna visade sig vara en trevlig liten ö. Vi hittade ett mysigt fikabord och så dukades det upp massor av godsaker. Jag fick smaka både det ena och det andra och tillskansade mig diverse läckerheter. Bland annat åt jag grillspett som hade svalnat som Syster Yster höll fram till mig.



Prinskorvar, kycklig, kex, böckling mm slank också ner med lätthet och matte fick ständigt hälla upp nytt vatten till mig. Plötsligt kom hon på att hon hade ett märgben till mig också och så var jag sysselsatt en bra stund med det. Men så plötsligt landade några gäss på en klippa och jag satte av mot dem i högsta hastighet. Det visade sig att mamma gås var väldigt ilsken och försökte bita mig i svansen när jag skulle hälsa på hennes lilla unge. Otrevligt. Just då kom matte farande efter mig så jag valde reträtt. Fåglarna flög men en stund senare när jag gnagde som bäst på mitt ben landade de igen. Matte såg att jag var på väg bort mot dem igen så hon kallade och så gick vi tillsammans fram mot fåglarna lugnt och städat och då flög de igen. Haha, jag vann!


Fåglarna strax innan jag körde bort dem för gott...

Och när det var gjort satte jag mig och tittade ut över vattnet och kände mig ganska nöjd...




Lite senare blev jag även fotad tillsammans med matte och hon har gett sitt godkännande att vara med på bild här på bloggen...



När mörkret började falla tog vi båten tillbaka och sedan fortsatte tvåbeningarna festen en stund till hemma hos Yster. Själv somnade jag så fort jag kom innandör dörren.

På torsdagmorgon bar det av i fullastad bil till fjällen. Tyvärr kunde varken Yster eller Medicinpinnen följa med så vi var bara tre stycken. Vägen var lång och jag var faktiskt väldigt trött på att åka bil på slutet. Ändå var matte noga med att jag skulle få komma ut med jämna mellanrum. Till min stora glädje körde vi fast i en snödriva när vi var nästan framme vid stugan så vi fick traska dit, hämta spadar och sedan gräva loss bilen. Jag fick en första smak av fjällen och sprang som en galning.


Ja...så här såg det ut när bilen satt fast och vi skulle ge oss iväg till stugan till fots.


Och här sträcker jag på mig i snön.

Stugan vi kom fram till var jättemysig. När bilen var lossgrävd och framkörd så lagades det käk och jag fick äta upp resterna. Matte och jag sov gott och nästa dag var det dags för första vandringen. Jag var full av energi men vandringen var lång, drygt 22 km (för tvåbeningarna...jag sprang ju mycket längre) så energin mattades av efterhand. Och stackars matte höll på att bli gråhårig av oro för i fjällen finns många farligheter som jag inte hade en aning om. Jag tycker till exempel att man kan bada överallt och att broar bara är onödiga uppfinningar. Men matte envisades med att vi skulle ta broarna över de stora vattendragen. Jag tycker broar är läskiga för man kommer så högt upp så vi hade lite problem med den biten. Och så fanns det ju massor av snö kvar och det var superskönt för där kunde jag svalka mig och rulla mig. Problemet var bara att snön liksom smälter underifrån så att det hänger ut snö över vattendragen fast det är bara ett tunt lager och det är lätt att ramla igenom. Plopp så ligger man i vattnet istället. Matte ropade och tjoade...vänta..sakta...vänta...lugn...etc. Jag lyssnade men glömde fort igen. Förstår att hon var lite sur men allt var ju så nytt och spännande.

En massa vilda djur med klädhängare som stack ut från huvudet fanns det också. Matte säger att de kallas renar och att klädhängarna är horn. Jag hittade horn längs vägen men fick inte behålla dem för matte sade att jag åt sönder dem och satte bitar i halsen. Nåväl...renarna var jag väldigt intresserad av men jag avstod från att jaga för jag vet hur sur matte blir då.


Så här såg renarna ut...fast här har matte fotat från bilen när vi körde på väg till första stugan...

Fåglar fanns det också gott om och jag gjorde några tappra försök att få en smaskig stek men utan framgång. Energin räcker ju inte heller till allt. När vi närmade oss stugan där vi skulle sova var jag jättetrött och ännu värre blev det efter att jag tvingades över en superläskig bro. Det var mellanrum mellan plankorna och så räckte den inte hela vägen över utan man fick hoppa på stenar sista biten. Hu...men det gick. Matte tog mig i nackaskinnet och så gick vi tillsammans. Sedan drömde matte mardrömmar på natten att jag skulle ramla i (vi skulle nämligen över den en gång till) så på morgonen fick hennes pappa uppdraget att konstruera en bro över den delen av älven där det saknades. Han använde sig av sina ingenjörskunskaper och det hela blev riktigt bra. Inte för att jag gillade att gå över men det var ändå okej och han steg några pinnhål i popularitet hos mig.

Andra sträckan var inte lika lång men jag var trött efter första dagens strapatser så jag skötte mig bättre, höll mig närmare matte och så. En massa rullningar i snön blev det för det var himla varmt ute.



Men det var inte bara snö och fjällterrängen var väldigt intressant att utforska. Hit och dit sprang jag och kollade.



Men när vi väl kom fram till stugan där vi skulle sova var jag rejält trött. Vi åt tillsammans i solnedgången



Efter det somnade jag i en soffstol medan tvåbeningarna satt och vilade sig framför brasan. Efter en inte så lång stund somnade matte bredvid mig och när hon vaknade var det sängen som gällde.


Här vilar jag mig på soffan...


Och här i sängen...

Så var det dags för tredje vandringsdagen och det blev något vi inte riktigt hade kunnat föreställa oss. Det började med att vi gick i myrmark i ungefär 7 km. Värst för tvåbeningarna som är tyngre än jag är men jobbigt ändå. Sedan hade vi stora problem att hitta ledmarkeringarna men till slut gick det. Knott och mygg var det också en liten stund och vi skyndade på stegen. När vi hade matpaus fick jag i vanlig ordning av tvåbeningarnas korvmackor och torkat kött som matte hade med till mig. Så fortsatte vandringen tills vi kom till ett ställe där vi skulle vada över en älv. Men där var alldeles för mycket vatten så det var omöjligt att ta sig över utan stora risker. Ingen ville riskera någonting så vi fick snällt traska på till en bro längre ner. Det blev en stor omväg men vad skulle vi göra. En extra matpaus blev det och för matte blev det klädbyte sedan hon hade halkat när vi vadade. Jag passade på att vila mig för jag var riktigt riktigt trött.



När vi sedan äntligen kom fram till bron så visade det sig vara en hängbro. Fy så läskigt. Jättehög var den också och totalt ungefär hundra meter lång i olika sektioner. Jag hörde hur matte drog efter andan. När hon såg att där var nät på sidorna blev hon lite lugnare och sedan samlade hon sig, tog av packningen och tog ett fast grepp om min nacke. Jag insåg att det inte fanns något alternativ så jag valde att lita blint på matte, tryckte mig mot henne och så tog vi oss sakta över. En brant trappa fanns det också på slutet av hängdelen och där baxades jag ner. Fy vad rädd jag var. Sista biten var sedan som en vanlig bro. Både matte och jag var oerhört lättade när vi var över.


Så här såg det ut...jag är jättestolt som kom över.

Efter nästan tre mils vandring var vi framme vid stugan och jag var så fruktansvärt trött. Ändå satte jag in en sista stöt och sprang mot matte i glädje över att vi var framme.



Jag sov som jag aldrig har gjort förr och sedan var det en ganska enkel vandring mot bilen. Vi körde på ganska raskt men det tog ändå sin lilla tid. Sent på kvällen anlände vi till Småland och Bastudden. Det är ett ställe som mattes faster med familj har. Jättemysigt. Igår kväll hann jag inte med så mycket utforskning men imorse gjorde jag desto mer. Jag sprang ner i vattnet och plötsligt upptäckte jag att jag simmade. Jag har ju varit lite feg med det innan men nu bara lossnade allt. Matte skyndade sig att hämta en leksak och så fick jag hämta den flera gånger.



Jag hoppade från bryggan också...



Nu har matte lovat att vi ska åka och bada en massa i sommar så att jag får öva på simmandet. Jag tycker det är helmysigt och jag var så nöjd. Körde ett rejält flatte-ryck och höll på att springa ner matte på kuppen.

I eftermiddags åkte vi så sista biten hem till skogen. Det kändes otroligt skönt att komma hem och jag passade på att rulla mig ordentligt i gräset.



Jag är full av intryck och det ska faktiskt bli ganska skönt att ha ett lugnt liv här hemma ett tag. En månad är det innan vi ska iväg igen, jag och matte. Vi är nöjda med resan, jag är särskilt nöjd med vandringen och Småland. Matte är glad att allt har gått bra men hon är lite tvekande till att vi ska vandra igen. Vi gick ju igenom reglerna många gånger men så var det så mycket att titta på och undersöka att jag liksom glömde mig och det var ju dumt för i fjällen kan det hända mycket farligt om man inte är försiktig.

I alla fall är vi båda glada och nöjda och vi har kommit om möjligt ännu närmare varandra än tidigare efter allt vi har gått igenom tillsammans. Tack snälla matte för att du har tagit så väl hand om mig. Du vispade välling till mig i din egen drickamugg, du bredde mina mackor före dina och du delade med dig av minst halva sängen till mig. Dessutom bar du på Tommy Tvättbjörn hela vägen och det kändes så trygt och bra att han var med.

Nu ska vi båda sova i vår breda säng och njuta av att vara hemma igen.

Kramar och pussar från en trött men glad hund