Vildhunden

Ja så lät det från matte idag när jag äntligen tog mod till mig och hämtade vilt. Först en duva sedan en and. Det var i slutet av träningen idag hemma hos Vira på hennes fina gård och marker som vi fick hämta riktiga djur. Vi hade då tränat med kanindummies innan och gjort en massa olika övningar. Övningarna i sig gick bra men jag är ju dålig på att vänta och jag och matte hade varit oense om en del saker så som att man inte ska dra i kopplet, inte stå upp hela tiden och vara otålig och inte beta gräs när man ligger ner. Hon skällde och jag fortsatte göra fel. Blä! Hon drog mig till och med i örat en gång och då skrek jag högt. Det taskiga med det var faktiskt att jag inte gjorde mer fel än vanligt men matte var irriterad för hon trodde aldrig att jag skulle apportera vilt. Jag kände mig lite förorättad faktiskt. Men sedan när matte blev så glad som jag inte har hört henne vara på länge då kändes allt kul igen och vi var bästa vänner igen när vi gick till bilen. Det kändes jätteskönt faktiskt.

Jag fick vänta själv i bilen en stund efter träningen för matte åt med de andra tvåbeningarna. Berit, Viras matte hade nämligen dukat upp mat till dem och enligt matte var det väldigt gott efter så lång tid ute. Kan jag tänka...jag fick inte ett dugg.

På vägen hem körde vi in om en kompis till matte och hälsa på en stund men vi kunde inte stanna så länge för det blev mörkt och vi behövde hinna ut en tur och dessutom behövde jag få mat för jag åt inte imorse innan vi åkte iväg.
Jag är trött efter den här dagen men nöjd också för att jag hämtade de där fåglarna. Det var första gången på riktigt liksom. Jag har inget bildbevis själv för matte hade inte tid att fota men Frida, Helenes dotter var med och tog kort och kanke kommer det ett foto på mailen där jag apporterar fågel, vi får se. Men Elliot såg i alla fall och kan intyga att jag skötte mig bra.