Vildhunden

Jag har vetat hela helgen att det var något annorlunda på gång. Och idag fick jag det bekräftat. Hela dagen har jag känt på mig att vi skulle iväg. Matte trodde hon smög med det men mig kan hon inte lura. Hon bakade muffins, packade ihop fika, packade väskan med annat smått och gott som brukar med när vi ska på utflykt. Så till sist kom spårlinan och selen fram. Då var jag helt med på noterna. Jag hoppade in i buren utan att matte behövde säga minsta pip och sedan bar det av till ett ställe som heter Järavallen utanför Löddeköpinge. Jag har aldrig varit där förr och terrängen var hetl ny för mig. Standskog, nära till havet, lite "tillfixat" med parkeringsplatser, soptunnor och orienteringstavlor. Ingen "vanlig" skog som hemma.

Nåväl, spåra fick jag och det ordentligt. Om vi sammanfattar med att det gick bra och jag fick godkänt på mitt anlagsprov som jag lärde mig att det heter. Det var tydligen något viktigt, vilket jag liksom inte hade koll på. Men jag kände att matte var lite annorlunda, svårt att definiera men ändå en tydlig känsla. Nåväl, jag spårade på fint, snurrade lite i sista vinkeln men problemet kom i slutet när matte råkade störa mig just när jag skulle sätta näsan på klöven och det resulterade i att jag snurrade runt några varv extra runtom slutet innan jag kom fram till klöven ordentligt. Matte var irriterad för hon trodde jag var helt fel och det gjorde mig lite stressad. Hon förstod först efteråt att det inte var jag som hade missat utan hon. Hon trodde att jag var ur spår fast det var jag inte. Så domaren sade att jag spårade bra och att matte inte ska tro att hon kan det där bättre än jag. 

Nåväl, matte bad om ursäkt sedan för sin irritation. Ho kände sig nog lite dum när hon förstod att jag inte alls var fel utan det var hon som var för snabb med att tro att jag inte hade koll. Men det kompenserades med muffins, struts och när vi kom hem leverpastejmacka, tugg och välling. Inte helt fel. Men fy tusan vad trött jag blev av alltihopa. Det var så mycket som var annorlunda mot att spåra hemma.

Det känns i alla fall bra att det är avklarat. Helene och Wallander var med som stöd och vi gick en runda tillsammans sedan så att mattarna fick prata och jag och Walle röra på oss lite. Jag fick ett jättefint inramat diplom av Wallander där det står:

Det var jättesnäll av Walle att ge mig ett så fint diplom. Matte har lovat att sätta upp det ovanför min säng. Och matte var väldigt glad att ni ville komma som stöd till oss.

Jag är dödstrött nu. Matte är också slut.. Vi ska sova gott i natt.

Kramisar från en stolt tjej som nu får börja gå nattaspår!