Deppigt
Jag var hyfsat pigg och glad i morse när vi var ute på promenad. Men sedan kröp det på mig, jag kände mig mer och mer eländig för jag visste ju att matte skulle iväg igen och vi hade knappt hunnit träffas kändes det som. Jag ansökte om att gå ut i trädgården och sedan parkerade jag mig där. Tänkte att om jag inte kommer in så kan inte matte åka. Men efter en stund fick jag ge med mig och komma. Ville ju inte riskera att bli lämnad i trädgården heller. När matte sedan lämnade mig med dagismatte ville jag inte säga hejdå. Jag gick och lade mig i sängen och kände inte ens för att ta emot det vanliga paketet som jag alltid får. Det känns så eländigt, jag saknar matte, väntar mycket på henne. Tycker hennes jobb är dumt och tar alldeles för mycket av hennes tid och energi. Visst, hon måste ju jobba och tjäna pengar men jag har ändå svårt att se en ljusning.
Söta du jag förstår att du är ledsen men tänk på att det inte är så långt till helgen. Då får du i alla fall vara med matte hela tiden. Men jag kan förstå att det känns lite deppigt. Det tycker nog hon också.
Hjärtat lilla, du får inte vara deppig. Tänk du får ändå vara hos din snälla dagismatte, tänk på mig, jag får vara själv hemma, alldeles själv.
Vi måste se framåt nu, snart är det ljusare ännu längre om dagarna och då får du/vi mer tid på kvällarna med våra mattar.
Snart är det lördag och då skall vi och spåra, det skall väl bli kul, eller? Sedan sticker ni ju till Stockholm igen, vilket väl blir ännu roligare, eller?
Jaja, Stocholm blir väl kul och spårandet också. Och visst blir det ljusare. Men jag var inte als glad när matte åkte, ville inte ha hennes paket. Och visst har jag det bra med dagismatte, jag säger inte något annat men jag är inne i en period där jag vill att matte ska vara hos mig jämt.
Synd att vi inte kan vara tillsammans på dagarna. Det hade varit lajbans :)
