Vildhunden

Ja vår hemresa var den lugnaste tågresa jag har varit med om. Men så åkte vi också jättetidigt. Strax innan fem klev vi ur sängen, vid halv sex tog vi t-banan och tjugo över sex rullade vi ut från Stockholms central efter ett hjärtslitande avsked av Yster som stod med packad resväska och skulle till Finland för att sjunga och spela. Det kändes väldigt sorgligt att skiljas det hängde ett grått moln över våra huvuden men sedan installerade matte och jag oss på vår plats och ganska snart slumrade vi båda två. Matte hade som vanligt en liten vägspärr så att jag inte skulle kunna smita iväg men faktum var att jag inte alls kände för det för jag var också helt slut. Då och då vaknade vi båda till. Särskilt när det kom förbi någon annan hund. Ett par stycken passerade längs vägen men ingen åkte hela vägen mer än jag.

Tåget var lite försenat men inte så farligt. På stationen i Lund var jag helt ostyrig för jag visste ju att dagismatte väntade runt hörnet. Det blev ett glatt återseende och så styrde vi kosan mot Lakritsskogen. Jag ville snabbt ut i skogen för att kolla så att allt stod rätt till vilket det verkade som.

Vi spanade också in hur grävmaskinen som var på plats på dagishusses tomt när vi åkte har förändrat landskapet där. Det har blivit en damm till med en ö på mitten, hur många lastbilar matjord som helst har körts dit och det har trävts och fyllts och plattats och puttats. Nu är maskinen färdig där men det finns ju inget gräs ännu och jag befarar att jag och Knappen får besöksförbud till den delen av tomten.

Matte är lite skruttig men inte värre än att hon kan vara igång och fixa och greja. Och imorgon tror jag kanske att jag får träffa Elliot och på söndag Wallander. Det behövs verkligen, jag har inte fått leka på länge och pussar har det blivit väldigt dåligt med på sistone. Så jag hoppas...