Vildhunden

Jag var väldigt nedstämd i morse när Matte lämnade mig i Dagismattes omsorg. Jag ville inte att Matte skulle gå och tittade med bedjande ögon på henne för att omvända henne i sista sekund när hon skulle gå. Paketet som jag alltid får struntade jag helt i. Men Matte gick ändå och vad skulle jag göra, det var bara att finna sig i situationen. Men jag sörjde att hon måste åka till jobbet, jag åt inte på förmiddagen, inte förrän sent i eftermiddags fick jag någon matlust och då var det bara halva portionen som gick ner. Nu menar jag verkligen inte att förringa mitt dagis för det är utmärkt, både Dagismatte och Dagishusse gör sitt bästa för att jag ska trivas. Men Matte är Matte så är det bara. Fast allt eftersom blev jag ändå lite gladare. Det kändes bra att gå på promenad och sedan visade jag magen lite och sov i biabädden. När Matte sedan kom hem var glädjen naturligtvis fullständig.

Jag har märkt att Matte inte heller är riktigt på topp. Hon vill inte åka iväg till jobbet. Jag vet att hon hellre vill vara med mig. Det är svårt att acceptera att vi måste vara ifrån varandra så mycket tid. Dagismatte och Dagishusse behöver ju inte åka iväg och jobba (tur för mig) men de har tydligen slitit så i många år. Det verkar vara så jobbigt att leva tvåbeningsliv tycker jag.

Nåväl, kvällen har varit trevlig. Vi tränade lite med en duva och det gick väl ganska bra. Och så övade vi lite lydnad, bara en kort stund, hoppade hinder och lite annat. Det var kuligt för det var ett bra tag sedan i och med Stockholmsturen. Hoppas det blir träning i Lomma i veckan.

Om jag längtar jättemycket till fredag så kanske tiden går fortare. Hjälp mig att snabba på klockan lite så att det blir avresa till Bastudden snart.