Vilken hemresa
Vi var ute i god till, promenixade till t-banan med Yster. När tåget ska avgå drar det först ut på tiden men efter en liten stund berättar en röst i högtalaren att det har hänt en olycka längre fram vid Medborgarplatsen så tågen står stilla. Vi funderade en kort stund, sedan skyndade vi oss av t-banan och upp igen för trapporna och ut på gatan. Där ringde Yster efter taxi som kom efter en liten stund. Egentligen fick de inta ta med hundar men han gjorde ett undantag så jag fick åka i bakluckan. Matte i baksätet, Yster fram. Taxichauffören gjorde så gott han kunde men det var trafikkaos för att det var vägarbete och avstängt på en massa ställen. Så 17.40 när vårt tåg gick satt vi i taxi i trafikstockning. Klockan sex var vi framme vid centralen. Snabbt ur bilen och in till SJ kundcenter. Yster gick in och förklarade problemet. Nä, inga platser fanns och bara ett tåg kvar som gick på kvällen. Nattåget kunde vi inte alls åka med för där får man inte ha hund.
Vad göra? Ge upp gick då rakt inte. Ställa sig i ännu en kö för att få biljettpengar tillbaka var inte heller aktuellt. Nä, vi skyndade upp på perongen för att försöka charma konduktören på 18.20 tåger (sista hoppet). Yster gjorde ännu en storartad insats och vi fick åka med trots att det egentligen var fullbokat. Matte sjönk ner på en tom plats och jag på golvet. Vi var båda helt slut. Yster skyndade till en telefonbutik för hon tappade sin mobil i golvet mitt i all stress och den gick sönder. Sicket elände. Men garantin skulle täcka lagningen.
Matte pratade med konduktören när han gick runt. Vi slapp betala för ny biljett och han var så trevlig och snäll. Vi hade också sådan tur att det inte kom någon som ville ha platsen där vi satt. Puh, vilken lättnad. Det enda som störde friden var en man med en hund (en boxer). I slutet av resan kom han in i vagnen, innan hade hunden fått sitta utanför (han skulle egentligen också åkt med 17.40 tåget). När hunden fick syn på mig blev den alldeles uppspelt och stressad. Husse pratade i telefon och röt åt hunden och gjorde det bara värre. Han var inte klok. Matte säger att han nog var missbrukare. När han smällde i bordet så att det gjorde ont i allas öron fick Matte nog. Hon bad honom (inte jättevänligt) att inte göra så igen. Då började han skrika åt henne, kalla henne kärring och mig hundjävel. Men han gick ut igen och den stackars stackars hunden fick snällt hänga med. Både Matte och jag tyckte så synd om hunden men Matte var tacksam att han gick för hon var rejält arg.
Nåväl, trots denna incident så gick allt bra med tanke på hur illa det såg ut när vi satt i taxin. Både Matte och jag var rejält trötta när vi kom hem. Hoppas nästa tågresa blir lugnare och att det var första och sista gången vi missade tåget. Men den där snäll-konduktören förtjänar verkligen en eloge. Utan honom hade vi varit stransatta i Stockholm över natten och Matte hade inte kunnat komma till jobbet eller så hade vi fått köra hela natten ner. Nä, det blev så bra så, vi kom hem bara en timme försenade.
Oj, nu kallar Dagismatte på mig. Bäst jag springer ut till henne.
Oj, vilken cirkus alltså, men vilken tur att det finns konduktörer med hjärtat på rätta stället. Hjärtat på rätta stället hade definitivt inte den där Boxer-hussen, fy för sådana hussar.
