Vildhunden

Igår hämtade jag urnan. Jag visste att det skulle vara jobbigt. När de ringde ville jag bara hämta dig så fort som möjligt. Samtidigt ville jag inte för då blev det så definitivt att jag aldrig kan få dig tillbaka.

 

Så konstigt det känns att det blev så lite kvar. Du var ju trots allt ganska stor. Urnan är fin i mässing med tassar på. Det blir svårt att gräva ner den. Men en dag blir det väl så. Det får ta tid. Du är hos mig igen på sätt och vis i alla fall. Jag vill ha dig tillbaka men det går inte. Det som finns att få tillbaka har jag fått nu.

 

Du gav mig allt du hade att ge. Du var det finaste jag någonsin har haft i mitt liv. Livet tillsammans blev som en magisk väv. Visst kunde det vara besvärligt ibland men mest hade vi roligt, tittade på varandra och skrattet bubblade fram. Vi sov tillsammans, vaknade på morgonen, låg och myste i sängen. Gick upp och åt frukost ihop, var ute och gick, när jag jobbade lämnade jag dig på dagis, du hade det bra men framåt halv fem började du vänta. Du lade fram olika plyschdjur som du skulle ha när jag kom. Jag körde från jobbet, längtade, blev glad när jag tänkte på dig oavsett hur dagen hade varit. Ville köra fort för att komma till dig. Alltid bråttom till dagis. Du tog emot mig med lika stor glädje varje gång. Vi åkte hem, gick ut, åt mat, eldade brasa, myste i soffan, så småningom somnade vi alldeles nära varandra.

 

Nu är det sova, äta, jobba, träna, gå ut, sakna och sen går det om igen. Fattigare. Gråare. Kantigare. Ingen som väntar. Ingen att skynda sig till. Jag tittade inte ens på klockan förrän jag gick från jobbet idag. Kvart i sex. Så sen var jag nästan aldrig med dig. Men vad spelar det för roll nu hur dags jag kommer iväg. Dagarna bara går. Imorgon är det två veckor utan dig. Det känns som två år. Ett år för varje vecka. Jag börjar fungera i huvudet igen men livet blir aldrig detsamma. Någon gång blir det okej igen men jag kommer alltid att sakna dig. Det var så många småsaker och vardagsögonblick som var just du. Överallt. Jag älskade med dig med varenda liten cell. Människor är bra att ha i sitt liv men det finns inget som är som hund, som är som du var för mig.

 

Imorgon ska jag träffa en kvinna som kanske kan tänka sig att sticka ditt garn. Voffsans matte har nosat upp. Hoppas.

 

Igår var jag på Revinge med Voffsan och träffade Lykke och Helene. Jag känner mig taskig på ett vis när jag är ute utan dig. Men samtidigt hade du inte velat att jag skulle sitta hemma själv. Du ville alltid göra mig glad. Och det gjorde du!

 

Det var krig på Revinge. Ja inte precis där vi gick men på andra sidan vägen, mot regementet. Dom sköt en slags lysraketer och dom drev ju i vinden så några landade precis nära oss. Du hade ogillat det starkt. Dessutom sköts det vilt även om det bara hördes på håll.

 

Jag blir inte klok på om du finns med mig eller inte. Jag tror ju inte på något som helst liv efter detta. Jag tycker bara det skulle vara otäckt. Samtidigt vill jag ha dig hos mig. Jag vill att du finns runtomkring mig när jag är hemma, när jag är ute i skogen, när jag är på ställen där vi har varit. Det är väl upp till mig antar jag att hitta rätt. Hitta det som är rätt för mig. Minnena finns kvar i alla fall även om dom nu mest gör ont. Jag blir ledsen när jag tittar på bilder. Saknar dig så. Jag kunde kanske haft kvar dig en liten stund till  hos mig. Men jag visste inte hur länge och hur det skulle gå. Jag tror det rörde sig om dagar bara. Jag kommer ju aldrig att få veta men dels gick det så fort. Livet rann ur dig som sand mellan fingrarna. Dels kände jag det på mig på ett sätt som inte går att förklara. Precis som jag kände att du var sjuk innan jag visste.

 

Det är kväll nu. Sovdags för dig. God natt min älskade.