Vildhunden

Om hundliv, skogsliv och vardagens äventyr med flatcoated retrievers

Ett hus men inget hem

Jag var hemma en stund idag. Med sällskap. Det var ändå så tomt. Det kändes som ett fint litet hus men inte det hem som jag och Lakrits tillsammans har älskat så. Det kommer att ta lång tid innan det går att trivas där igen och det blir aldrig som förr. Inget blir någonsin det men det var så påtagligt. 

Hon borde vara där. Även Voffsan hoppades på att hon skulle vara där, letade runt. Jag visste ju men ändå var soffan så overkligt tom liksom sängen. När livet rann bort från Lakrits rann det ur huset och lite grann ur mig. Jag får hitta tillbaka men Solgläntan blir ett annat ställe utan Lakrits. Men kanske kan jag om en tid känna hennes närvaro där hemma, så som jag lite grann kan göra i skogen. På det viset är det lättare ute än inne. Men inte i trädgården för den hör ihop med huset. Det var tungt att titta till Dogland trots Voffsesällskap. 

Lakritsskogen kommer för alltid att behålla sitt namn men ändå blir inget sig likt. Självklart finns alla fina minnen men ännu gör de mest ont. 

Man blir så trött av sorgen och saknaden. Ett litet nytt projekt om dagen klarar jag, inte mer just nu. Idag var det att åka hem och i det ingick att flytta över Lakritsburen till Lakritsbilen igen. Jag kan vara ordentlig men sällan tvångsmässig men jag ordnade och flyttade så att allt skulle hänga och ligga rätt på sin plats. När jag hittade scarfen där det står LAKRITS med små gula pärlor gjorde det så ont igen. Hon var inte mer än ett år när jag fick gjort den på en utställning. Den sista utställning vi var med på för övrigt, ingen av oss uppskattade den typen av aktivitet. Det blev annat istället. 

Voffsan och jag går våra rundor. Lakrits går med, åtminstone förväntar jag mig det och ibland är det skönt att få ägna sig åt magiskt tänkande. 

Men idag var mest en grå och lite rå januaridag. Fast vacker utsikt som vanligt över Romeleåsen. 

Det finns stunder när det går lite lättare men det är så tomt och det gör så ont i varje cell när sorgen rasar runt. Jag saknar dig så Lakkan ❤️

Kan förstå att det är det värsta, allt som har med "hemma" att göra....har själv tänkt på det och upplever då gång på gång hur ledsamt och tomt det kommer att kännas....men jag tror nog att man för sitt inre öra kommer att höra henne glatt skällande för att lixom skynda på en när man parkerat bilen...

Jag minns när ni var på väg att flytta in och Lakrits inte riktigt gillade det och sedan bara älskade hon ert fina hus, er fina trädgård och inte minst hennes härliga Lakritsskog <3

Jag hopppas av hela mitt hjärta att du så småningom framöver ska kunna trivas & finna glädjen igen att vara hemma trots alla minnen som alltid kommer att finnas kvar men göra mindre och mindre lika ont.