Nu har Lakrits kommit hem till Solgläntan eller hur man nu ska se det. Jag har i alla fall gjort en egen hörna till henne. För vilken plats skulle vara hennes om inte på godisbyrån?
Jag köpte en digital fotoram igår och ägnade en del av natten åt att lägga in bilder. Det blev trevligare än att bara ha ett kort. Nu kan man utan problem fastna där och titta på roliga bilder en stund.
Det finns hur många roliga, charmiga och vackra bilder som helst. Inte för att fotografen är särskilt duktig. Och svarta hundar är svårt. Många bilder är inte så bra men väldigt roliga och det finns så många fina minnen omkring dem.
Fast när jag bytte upp mig till en bra kamera blev det lite lättare att fota svarta hundar. Den här är nog min favoritbild ändå. Eller åtminstone en av favoriterna.
Det är fortfarande jobbigt att vara hemma. Oftast blir jag bara ledsen och arg på alltihopa, på huset, på skogen, på att Lakrits inte finns, att jag är ensam kvar. Men ibland går det hyfsat. Det finns inga bra dagar men mindre dåliga. Så brukar det inte vara, jag brukade inte tycka att det fanns dåliga dagar när Lakrits fanns. För i och med att jag hade henne så var det egentligen inget att bråka om. Det var bra.
Igår orkade jag inte gå en runda som jag har gått innan så jag tog Voffsan och åkte till The Lodge och så gick vi en tur uppe på åsen. Jag har aldrig varit där och inte Voffsan heller så vi hade fullt upp med att se oss omkring. Utsikten kan man inte klaga på.
Voffsan lärde sig när hon var liten att det lönar sig att hoppa upp på bord. Det gör det faktiskt fortfarande. Så hon fortsätter.
Igår precis innan det blev mörkt träffade vi Ann och Elliot i Bokskogen. Inget folk en sen fredag eftermiddag. Och det blev ju rätt mörkt innan vi var tillbaka. Och det var väldigt blött och lerigt. Voffsan har inga skrupler att trava rakt igenom den allra värsta geggan och gärna ett par gånger extra. Så det blev bad. En riktig liten lortgris. Jag är van vid att det badas i tid och otid men inte gyttjebad.
Alla små vardagsgrejor är så konstigt att göra utan Lakrits. Varenda liten skitsak. Det är så jobbigt och jag blir trött fastän jag egentligen inte har gjort så mycket alls för att ingenting fungerar som det ska.
Men garnet är på plats hos en kvinna som ska sticka en kofta. Efter att ha träffat på flera som var så gräsligt negativa så var jag lite uppgiven. Det gick inte och om det gick blev det inte bra och det var en dålig idé och jag skulle nog sticka en mössa. En jäkla lång mössa det hade blivit. Men så hittade vi en duktig kvinna som är sömmerska på jobbet men stickar en massa när hon är ledig som tyckte det var ett utmanande och roligt uppdrag. Mönstret är utsett, garnet är hos henne. Men hon vill inte sticka på tid så det får bli när det blir. Det gör inget. Även om jag gärna vill ha koftan så fort som möjligt så ska det ju bli så bra som möjligt också!
Snart läggdags för en Lakristskorpa. Jag var bättre på att komma i säng när jag hade henne. Nu är det ingen ordning på någonting.
