Vildhunden

Lakrits sover. Jag ligger vaken. Det har varit en gräslig kväll och natt för mig, lugnt för henne. Ångest har jag haft förr men inte på det här viset. Jag har inte haft ångest för att jag håller på att förlora det käraste jag har, den som under hela sitt liv har fyllt mitt liv med glädje. Vårt liv. Och så att inte kunna göra något mer än vaka över och ta hand om henne. Ja det är ju inte oviktigt såklart men man är maktlös inför sjukdomen. Det är så grymt.