Vildhunden

Om hundliv, skogsliv och vardagens äventyr med flatcoated retrievers

Mer utredning men mycket ovisshet

Igår var vi på Din Veterinär igen. Denna gång träffade vi Torkel Falk. Han är kunnig och man litar på honom. Han började med ett ultraljud buk. Där hittade han inget konstigt. Skönt, för jag var rädd för att det kunde sitta något där som skulle ge smärtor eller problem med t.ex. stopp i tarmen. Sedan tittade vi på röntgenbilderna ihop. Han förklarade var tumören sitter. Vänster lunga framför allt men den utgör ganska så från mitten, där luftstrupen delar upp sig i huvudbronker. Där sitter även en lymfkörtelstation och han tror att det som ser ut som en tredje tumör antagligen är lymfkörtel som är förstorad för att tumören har spritt sig dit. Sedan tror han att den mindre tumören som är ca 7x7 cm är den primära och den större  ca 15x15 cm nästan (kanske något mindre) är en utväxt av den mindre.

 

Att operera är uteslutet. Då måste man vara säker på att kunna bota och den sannolikheten är ganska minimal. Cellgifter biter inte på den typ av tumör som han tror det är. Sarkom eller carcinom. Han gjorde ultraljudsledd punktion mot tumören för att försöka få ut material men det kom väldigt väldigt lite. Den är kompakt och släpper inte ifrån sig celler när man försöker suga ut. Vi får se om det som kom ut räcker för att tala om vad det är för slags tumörvävnad. Annars är alternativet att göra skiktröntgen och ta ett prov från tumören men då måste hon ligga på djursjukhuset och man kan inte behandla mer för det.

 

Det är vänta och se. Det är inte min starka sida. Kortison i den allra högsta dosen fungerade inte men nu får hon 20 mg Prednisolon varje dag i en vecka och sedan varannan dag. Febern gick ner redan efter ett dygn med kortison och har hållit sig så nu. Vi hoppas det fortsätter så för det är skönt för henne att slippa den belastningen. Hon dricker mycket av kortisonet men det är hanterbart.

 

Är hon pigg om en månad ska en ny röntgen göras föra att se hur mycket tumören har vuxit. Är hon påtagligt sämre då så vet vi ändå, i så fall behöver vi inte utsätta henne för undersökningar. Det mest sannolika är att hon tacklar av allt mer. Det kan gå fort, det kan gå lite långsammare, det går inte att säga just nu. I bästa fall får vi en vår ihop. I sämsta fall går det betydligt fortare.

 

Hungrig är hon. Portionerna har tredubblats dels för att hon inte ska behöva vara hungrig och dels för att bromsa viktnedgången och förlust av muskelmassa. Ganska mycket godsaker på också såklart men magen pallade inte att bara äta kött och inget torrfoder alls. Däremot har vi bytt från tidigare bantningsfoder till ett med betydligt mer energi i.

 

Tyvärr tycker jag orken tryter snabbt. Men hon verkar inte ha ont och inte lida av att hon är mycket tröttare bara hon får ta det i sin egen takt. Men det gör ont att se att livet liksom rinner iväg. Ögonen är inte lika fulla av bus längre. Men ibland glimtar det till. Hon tog ett bad idag helt oväntat, i alla fall marscherade hon i upp till magen, sedan vände hon.

 

När isarna lossar, då är det vår säger Vildhunden.

 

Dricka damm är gott!

 

Hemma pysslar vi lite. Till exempel med godisgömman!

 

Fast mest vilar vi.

 

Vi går inte ut förrän det börjar bli ljust.

 

Soluppgång över Lakritsskogen. Den kommer för alltid att vara din.

 

Det gör lika obarmhärtigt ont i mig. På något vis har det landat. Jag orkar inte längre tänka att det inte kan vara sant. Det är så, du kommer att tas ifrån mig. Det är så smärtsamt. Så ovisst. Hur kommer det att bli när du blir sämre? Hur ska jag kunna hitta en tillvaro utan dig? Hur får man plats med det i en vardag? Just nu försöker vi hitta en ny sorts vardag, en vardag som förändras för varje dag. Det är så svårt. Min tröst är att hundar är för kloka för att fundera över vad de inte kan. De anpassar livet efter vad de orkar och gläds i stunden så länge de inte har ont. Jag hoppas verkligen jag har rätt, att du inte har det. Du ser så fridfull ut när du ligger och vilar. Då ser du ut som du alltid har gjort.

 

Jag ska försöka lämna tillbaka bloggen till dig Lakrits lite men jag får nog ta över ibland ändå och berätta hur det ligger till. Så får du rapportera om vardagen. Vi får dela den helt enkelt. Precis som vi har delat allt vi har gjort och som vi delar det som är nu.

 

Jag vill tacka er alla där ute som engagerar er och hör av er och undrar hur Lakrits mår för att ni bryr er, för att ni finns och för att vi tillsammans delar sorgen. Det gör den inte särskilt mycket lättare att bära men det dämpa det fria fallet en aning. Livet går vidare, obarmhärtigt. Jag var på stan idag och uträttade några ärenden. Tänk att världen kan fortsätta som om inget har hänt när min klocka har stannat. Så är det med våra olika världar. Vissa grundläggande saker delar vi men det mesta är var och ens verklighet.

God natt för ikväll.

Vi följer er och är hela tiden närvarande i er svåra situation och vi gråter och önskar att allt hade varit annorlunda. Nu är det inte så och då måste man som du säger, försöka att hitta en annan vardag som får allt att fungera ändå...Lakrits och du ska ju ha all kvalitetstid tillsammans den tid som återstår och det måste ha sin gång.
Våra tankar är hos er precis hela tiden...!
Stor, varm kram

Åh så fint du skriver!
Tårarna trillar på min kind när jag läser dina innerliga o kärleksfulla rader.
Det finns inga ord på sorg alla blir liksom för små.
Kramar till er från mig o Herr Gråben som tänker på er

Min goaste Lakritskompisen det går inte att tänka på ett liv utan dej😔.Önskar att min och alla andras kärlek till dej räckte för att göra dej frisk igen ❤💜