Vildhunden

Här med hjärtat som vi igår fick som arvegods ärva från Elliot som fått ärva det av sin föregångare Timon.

 

Vi gick en liten sväng i väntan på telefon. En bit nedåt vägen stannade hon. Hon kastade med huvudet lite åt höger. Där ligger en vindfälld björk som nu börjar bli torr. Hon ville ha en gren från den. Ibland kastar hon bara en blick åt det hon vill ha. Ibland visar hon med tassen. Med åren vill hon gärna ha hjälp att ta fram rätt pinne. När hon var ung skulle hon rota fram dem själv. Jag bröt av den och gav till henne och sedan vände vi hemåt i duggregnet.

 

Lite efter lunch ringde veterinären. Cytologisvaret hade kommit. Det är ett histiocytiskt sarkom. Så elakartat det kan bli. Det kan sätta sig var som helst i kroppen och utgår från en typ av bindvävsceller. Lungorna är en inte ovanlig plats. Svarar uselt på cellgifter, lika dåligt på strålning. Det finns inget att göra.

 

Hon var rak men ändå fin. Hundar får inte hosta men dom får andningsbesvär så småningom. Så jag bör tänka på hur jag vill göra. Det handlar inte om veckor, snarare dagar. Jag måste bestämma var och när. Det måste göras innan det blir för svårt för henne.

 

Hon ligger med ryggen mot mitt ben på mattan i vardagsrummet nu. Till synes rätt fridfull. Men hon flåsar lite när vi går. Fast när vi gick ut för en stund sedan när det mörknade skällde hon förtretat på en hjort som hoppade över vägen drygt tjugo meter bort. Hon satte fart, jag höll andan. Det gick bra. Ja då tänkte jag inte på hjorten för Lakrits jagar dem inte, hon ska bara tala om att det är hennes skog och att man inte får ränna runt hur som helst.

 

Det var bra att Torkel fick ut tumörceller. Då vet jag. Då kan jag handla utifrån vetskapen att det går väldigt fort och att det kommer att bli jobbigt för henne om jag väntar länge. Ja, vad är länge? Vad är en vecka i en vanlig hektisk vardag. Var blev hösten av? Tiden får ett annat perspektiv nu. Men det finns inte mycket jag ångrar, inte mycket jag kunde gjort annorlunda för mig och Lakrits. Jag lovade henne att göra hennes hundliv så fulländat som möjligt. Jag har verkligen försökt hålla det. Vi har gjort så oändligt mycket roligt ihop i stort och smått. Nu är det min uppgift att finnas för henne varje sekund och att befria henne innan det blir alldeles för tungt. Man tar det på sig i samma stund som man hämtar sin valp eller hund. Att följa dem till sista steget. Att orka med det svåra. Det gör det inte mindre smärtsamt men jag vet att jag inte har något val.

/Matte