Lakritskoftan
Idag hämtade jag den. Lakritskoftan. Hos Ankis tyger i Löberöd som har trollat med garnet! När andra sade att det inte går vågade hon prova och göra något unikt! Utan henne och Irene på Spinn Dotter Min hade det aldrig blivit någon kofta. Och inte utan Lakrits eller mig och Furminatorn heller!
Min älskade, jag får dig aldrig tillbaka men det här är en liten bit av dig som jag bär med mig resten av livet. Den är vacker och unik, precis som du var och är för mig och den omfamnar mig i varje andetag. Jag kan svepa den tätt omkring mig när det blåser kallt och när jag behöver dig extra mycket. Tack älskade Lakrits för alla ögonblick och underverk jag fick dela med dig.
Blandade känslor
Jag är glad och ledsen på samma gång. Min kommande livskamrat är född och mår bra med sina tio syskon. Det är fantastiskt. Den 31/5 kom hon till världen. Ett litet underverk. Hon ska heta Luna. Luna af Lakritsskogen. Det finns mycket som väntar henne här i världen. En skog, sjöar, ett hus med stor tomt som behöver en hund, en blivande matte som behöver någon att älska.
Ändå mitt i glädjen är saknade fortfarande så stor. Jag rensade i telefonen. En del bilder gör mig fortfarande så fruktansvärt genomledsen. Särskilt från sista tiden när man såg att hon var trött och sjuk. Ändå undrar jag fortfarande om det var rätt just då. Hon kunde kanske varit med lite till. Men aldrig fram till nu och för vems skull i så fall.
Det är så konstigt att inte bry sig så mycket om varken att det blir vår eller sommar. Inte känns någon större glädje över trädgården. Inte så att jag är ledsen hela tiden men inget är som vanligt och inget är så vackert som när jag delade det med Lakkan.
Livet går vidare och det kan bli jättebra men det har varit tungt sedan Lakkan blev sjuk. Jag blev av med den som stod mig allra närmast i hela världen. Det kommer en ny vän som jag inte känner, inte ens har träffat än. Det blir aldrig samma, aldrig någonsin men det kan bli väldigt bra ändå.
