Vildhunden

Idag fyller Voffsan tre år. Vi har firat henne såklart även om det inte blev som det skulle utan Lakkan. Bara en hundbakelse, inte två som det skulle varit. Ja, Voffsan kunde gärna ha ätit två men hon har fått en del annat också och hon rapade mig i ansiktet så det fick räcka med en. Vi har testat hennes nya spel som jag hade köpt, Dog Casino. Som vanligt går det undan när Voffsan är igång. 

 

Gick en hyfsad runda i skogen med henne. Det är alltid tomt efter Lakritsbiten men extra tomt när det är mörkt. Bara en som blinkar och ingen som buffar i handen. Det är bedrövligt. Men jag tyckte att Voffsan skulle få en bra födelsedagsrunda så vi gick hela ändå även om det tar emot när man blir ledsen och liksom tappar styrfart lite. 

 

Voffsan var på Djursjukhuset igår och träffade allergispecialist. Nu är det bad som gäller, först varje dag, sedan varannan tills återbesök för att se om det hjälper något mot kli. Det är ett nytt schampo som vi inte har provat. Inga hurrarop från Voffsehållet precis. Det trista är också att schampot ska verka i 10 minuter innan man får tvätta av det. Ujujuj. 

 

Kanske en sväng med Ann & Elliot imorgon kväll. Voffsan och Elliot börjar finna varandra en del han även om det aldrig kan bli samma sak som med Lakkan. Men en kompis är bättre än ingen alls säger både Elliot och Voffsan om varandra. 

 

Ikväll var det dags för Voffsan att åka i bassängen för andra gången. Första gången gillade hon det inte alls. Men nu tog det fart och hon hämtade till och med en liten vattenleksak ett par gånger. Den kom inte riktigt ända fram till rampen men det var mest för att där fanns det godis och denna gång gick det hem. Fina simtag längs både lång och kortsida blev det! När jag städade sedan kom hon insvansandes och skulle se om det fanns mer godsaker därinne. 

 

Så det finns hopp om badkompis Elliot! Det kommer aldrig att bli som Sjöjungfrun Nessie men det kan kanske bli lite bad i alla fall. Funderar på om det går att kasta ut en leksak som man lägger godis i och som hon ska hämta och så får hon godiset som är i. Tips mottages tacksamt på vattentät godisgömma! 

 

Ja du Lakkan, det trodde vi inte att vi skulle behöva göra Voffsan till badhund. Men nu behövs det! Och hon gör sitt bästa det får man verkligen säga. Korta ben har hon men hon sträcker ut tassarna och plattar till dem så att de blir som paddlar. Åh vad jag saknar dina svallvågshopp rakt ut i vattnet. Voffsan ställer sig på tå och liksom tar ett litet (för henne) våghalsigt skutt ut från rampen. Men hon är verkligen tapper. Varken badhund eller apportör men hon gör sitt yttersta för att vara nästan flatte :-)

Det är måndag. I och för sig inte vilken måndag som helst. Din bästa Dagismatte fyller 70 år idag Lakkan. Du är saknad överallt i allas hjärtan. Vi firade Dagismatte igår, vi vara alla och ändå inte. Jag lagade mat men hade ingen arbetsledare som låg och så till så att allt blev rätt och som kunde hjälpa till med provsmakning.

 

Det är riktigt skitväder. Regnar horisontellt. Men det spelar ingen roll, det kan lika gärna vara skitväder när jag inte har dig. Himlen gråter.

 

 

När det ser ut så här undrar man hur det ska kunna bli vår. Jag undrar också hur det ska kunna bli roligt igen utan dig. I alla fall idag är en sådan dag.

 

I lördags träffade Voffsan och jag Ann och Elliot. Jag fick klia Elliots öron och pussa honom på nosen. Det kändes som år sedan jag fick göra det med dig. Ändå är det inte så lång tid sedan. Tiden är konstig och skruvad runt sig själv. Men hur jag än gör kan du aldrig mer vara hos mig. Det är så hemskt Lakkan.

Det gick bra att jobba jour såklart men jag var rent för tidig, skulle ju inte lämna dig på Nattis och dom vanliga rutinerna var helt ur funktion. Det var ju samma sak på morgonen sedan men då var ju jobbet gjort i alla fall. Det är som att allting som jag har gjort där du har varit med måste göras om igen som på nytt. Och det är nästan allt, även när jag har varit på jobbet har du varit med fast i mina tankar. Hemma är det precis varenda liten grej. Det går på dagarna någorlunda, kvällarna är det så tomt och nätterna är jag så ensam utan dig. Vår hem känns inte som ett hem längre. Du fattas.

 

Igår var jag och Voffsan ute en sväng med Elliot senare på eftermiddagen. Det är ju ljust lite längre nu. Vi gick i Lomma en sväng för jag kom ändå from Lund. När vi var däruppe du vet där vi brukade träna när du var yngre. Vid runningen typ. Där var några flattar med mattar som tränade apportering. Voffsan blev helt till sig, hon trodde nog att du äntligen hade kommit fram igen från ditt gömställe. Hon är ju inte så intresserad av hundar annars men jag fick dra henne åt rätt håll. Alldeles strutig med sina små spejaröron och halsen på skaft kollade hon åt deras håll. Hon tror nog att hon ser ut så också. Hon har ju nästan bara träffat svartingar i sitt liv. Att hon är mindre begriper hon men så kan det ju bli, vissa blir stora och vissa blir små.

 

Ibland verkar det som att du busar till det. Igår kväll när jag gick ut med lilla Voffs i hennes skog så kom vi där vid den lilla hagen efter ängen med scoutstuga där ni alltid brukade gräva efter sork med gemensamma insatser. Det var ganska vindstilla men när vi kom ner på den lilla stigen invid hagen så tog vinden plötsligt tag i alla gamla löv som låg fastklistrade på marken och lyfte dom i en kaskad längs hela ängen. Jag vände mig om för jag blev så paff, det kom liksom från ingenstans. Sedan blev det alldeles vindstilla.

 

Igår var det precis en månad sedan du lämnade oss .Jag har tänkt så många gånger. Tänkt att jag gjorde fel, att det kunde gått lite till. Men knappast en månad. Det hade du inte klarat. Och jag hade ju lovat att inte behålla dig för min skull. Men det är overkligt att tänka sig att jag aldrig mer får klia dina öron, aldrig mer hålla händerna runt ditt ansikte och säga att jag älskar dig. Aldrig mer kan jag vakna och sträcka ut handen och borra in fingrarna i din varma päls. Aldrig mer får jag höra ditt öronbedövande skall.

 

Jag vet inte hur många miljontals små saker vi gjorde ihop. Jag skulle aldrig någonsin velat vara utan det hur hemskt det än är nu. Ändå gör det ont i hela kroppen så mycket jag saknar dig.

Det har varit en jobbig vecka. Saknar dig fortfarande lika mycket på sätt och vis. Du borde ju vara här. Här med mig och Voffsan när vi ska ut och träffa Ann & Elliot på Revinge. Det är ännu så konstigt, tomt och overkligt även om jag vet så väl hur det är. 

Fixade present till Walle i söndags. En vecka för tidigt för hjärta men det blev så ändå. Du vet trähjärtat vi köpte till honom. Fem kg blodpudding torkade jag och stoppade i det.  Du saknades såklart när jag stod och skar och sen när jag packade in. Ingen nos som skulle kolla. 

På ett vis kommer du alltid att vara med mig. Jag pratar med dig precis som jag gjorde, sjunger en liten stump för dig. Du borde ju bara vara här precis som vanligt. 

Jag jobbar i helgen. Känns lite nervöst med så långt pass men det ska gå. Det har jag gjort så många gånger innan. Och precis som på alla nattjourer hittills i livet borde du varit på nattis. Jag kan väl få låtsas bara för en stund att det är så när jag härjar runt på jobbet på alla hjärtans dag mitt hjärta. Att du finns och att jag hämtar dig efter en jobbig jour och sen är det du och jag och då kvittar det hur jobbigt allt var. 

Det skulle kunna vara fint att hon är så mycket närvarande hemma men det funkar inte så ännu. Det blir bara svårt och rörigt. Jag tänker att jag gjorde fel, att det är mitt fel, att jag borde kunnat göra något mer för henne men det kunde jag inte. 

Så jag får nog varva hemma med sällskap annars blir jag rent knasig. Nu ligger jag med en liten liten Voffsa bredvid mig i soffa. Trångt och skönt, precis som det ska vara och även om Lajrits fattas mig väldigt mycket även här så är det hanterbart. 

Nu ska jag försöka få lite sömn så jag känner mig som människa igen och inte som en zombie. 

Sitter hemma i soffan. Det är så tomt i varenda liten bit av livet utan dig. Jag vet inte hur det ska kunna bli bra igen. Jag kommer alltid att sakna dig.

 

Stackars Voffsan åkte i basängen igår. Hon tyckte inte det var något vidare. Återstår att se om det går att övertyga henne om att simma är trevligt. Tveksamt. Vi försökte betala henne med godis. Dig fick jag betala för att hålla tyst medan någon kompis simmade. Annars var det ett himla hallå. Det gick åt ganska många godisar vill jag minnas. Ja. jag minns det precis som om vi just hade varit där och sedan åkt hem. Som en vanlig fredagskväll. Men nu är det lördag och ingenting är som vanligt längre.

 

Jag vill mest sova bort tiden när jag är ledig men när jag väl ska sova så går det inget vidare. Det är ett elände och ännu värre att vakna och så är du inte där. Det blir liksom ingenting av någonting utan dig min älskade vän.

Ja du Lakkan. Det är en kall och vacker vinterdag. Du hade gillat att springa och rulla i snön om du hade varit frisk. Du hade fått bekymmer med tassarna efter en stund och jag hade fått ta av vantarna och plocka bort iskulor. Sedan när vi var klara med det skulle du ha godis (oklart för mig hur vi fick ihop detta men inte lönt att ifrågasätta).

 

Men det blir inga fler vinterpromenader med dig. Inga promenader alls. Det är ingen bra dag idag, jag saknar dig hela tiden. Sitter och jobbar. Förutom att träna är jobba nästan det enda som hjälper, då måste jag tänka på annat. Jag saknar dig ändå för ofta var du med mig när jag satt och jobbade, som nu tex. när jag håller på att göra en föreläsning. I eftermiddag ska jag in till jobbet.

 

Vi har gjort så mycket ihop men vi skulle ju ha hunnit med så mycket mer tillsammans. Det blev inte alls så.

 

Det är svårt att ställa om från att det var vi till att det är jag. Ibland är Voffsan med och då blir det lite vi.

 

Förresten, du vet ju att Voffsan inte är någon badhund alls. Men du hann ju inte använda upp 10 kortet på simmet så jag tänkte slänga henne i basängen. Vad tror du om det? Hur ska man få henne att gilla att simma? Flytande godis? Såna bekymmer var det aldrig med dig... det var snarare svårt att få dig att inte hålla konsert medan Elliot var i när ni skulle skiftas om.

 

Min finaste. Tänker på dig natt och dag.

 

 

Jag har överlevt en kväll och natt utan dig hemma hos oss. Men jag hör dig mest överallt. När jag står i köket och du tassar på golvet. När du ligger i sängen och vänder dig. När du ligger i bilburen och flyttar dig. När jag tittar i backspegeln och ser konturen av ditt lilla svarta huvud. Jag vet att det brukar vara så, ändå tycker jag det är jobbigt. Det blir så påtagligt igen varje gång att det är slut på allt det vi har haft tillsammans.

 

Jag och Voffsan träffade Ann och Elliot igår på Revinge. Jag kan inte säga att vi träffade dom för vi betyder du och jag. Det stämmer inte. Det har alltid varit vi när jag har varit ledig, aldrig jag.

 

Jag fick tillfälle att klappa Elliot lite, det är ju inte så svårt att övertala honom till det. Då fick jag känna svart flattepäls i fingrarna igen. Visst, ni hade inte precis samma päls, din var ulligare och mjukare men det påminner ändå. Det är så ensamt utan dig att ligga nära och mysa, stryka över ryggen, klia bakom öronen. Och så när du ställde dig med nosen in mellan mina knän och ville bli kliad bakom öronen långsamt. Du bara stod och hängde där en liten stund.

 

Först visste jag inte om jag skulle kunna bo kvar. Men jag har ju lovat dig att ta hand om allt. Så jag får väl göra det men det är verkligen inget nöje att vara hemma än så länge. Får ta det lite i etapper. För själva meningen med vårt hem, eller egentligen meningen med det mesta är borta.

Jag saknar dig så obeskrivligt mycket min skatt. Jag visste att det skulle bli hemskt när du var borta men jag kunde aldrig föreställa mig hur svårt det skulle vara. Jag måste fortsätta utan dig fastän jag inte vill. Jag saknar dig precis hela tiden. Det är egentligen inget vettigt liv men jag måste leva det ändå och försöka hitta vidare. Jag tänkte sovit hemma igår för första gången men nä, det gick inte. Får väl försöka igen.