Vildhunden

Igår fyllde Elliot och Wallander nio år!!! Detta fick ju firas såklart. Wallander fick sina paket tidigare i veckan och fick vänta och vänta med att öppna dem. Elliot träffade vi däremot igår jag och Voffsan. Vi höll till på Revinge och fikade och hade det trevligt. Bara så förfärligt tråkigt att Lakkan saknades tyckte vi alla. Det känns extra konstigt sådana dagar när det liksom bara borde vara alldeles självklart att hon finns med. Voffsan vikarierar ju som flatte och det går väl rätt bra, hon blir jätteglad när hon ser Elliot och han tycker nog hon är lite rolig även jag inte tror någon i hela världen kan ersätta Lakkan för Elliot. 

 

Voffsan tränar på sin simförmåga. Sist vi var iväg så kämpade hon på väldigt fint, ja hon till och med gick rakt ut och sedan sträckte ut sig i vattnet och simmade. Snart fräser hon nog ut för fullt som på flattevis. 

 

Livet är märkligt. När jag hade skrivit förra inlägget så nästan direkt efter fick jag ett superbra erbjudande om att undervisa i höst på universitetet. Trots allt blev jag faktiskt riktigt glad. Sedan har jobbet ställt upp och är beredda att sy ihop en specialisttjänst till mig där jag är deltidsledig, undervisar, handleder och forskar i höst så att jag kan ha en chans att skaffa mig en ny kompis i sommar och hinna vara en del med henne i höst också. Det ger mig såklart inte Lakrits tillbaka och det är fortfarande tomt och eländigt men på något vis måste det ju ändå gå vidare. Lakrits skulle inte velat att jag deppade ihop och inte såg någon framtid. Och även om det känns som att det inte blir lika roligt att bli färdig specialistläkare utan henne som med henne så är det ju såklart ändå en milstolpe. Och kanske har jag en annan liten kompis då som förvisso är korkad och mest bara söt men som kommer att växa till sig och tassa runt och fylla Solgläntan med lite liv igen. Det blir aldrig samma sak, det blir annorlunda men det kan nog bli okej igen.

 

Jag vet inte varifrån än och inte heller när. Väntar på några tikar som ska till at börja löpa. Jag tycker det är jobbigt att inte veta och gå och vänta men det är inte mycket att be för. Tills vidare är Voffsan vik. flatcoated och det är inte så illa ändå. Jag är glad att jag har möjlighet att ta med henne på olika saker för då kan jag ändå träffa mina fina kompisar utan att vara helt hundlös. Fast när jag träffar Helene, Wallander och GW så behöver inte Voffsan hänga med. Då tar jag Walle och han går jättejättefint med mig. Jag oroade mig i fredags kväll för att han får nackspärr! I torsdags kväll träffade vi Elliot och Ann. Voffsan blir så himla glad när hon ser en stor svart och särskilt Elliot! Dom busar och leker en hel del, Voffsan blir allt mindre oblyg och Elliot ser ibland lite chockerad ut när hon visar upp vem hon verkligen är! Elliot är så snäll. Igår träffade vi också Helene och Lykke och gick en fin runda i Vombs fure. Ny mark för både mig och Voffsan och mysig runda och trevlig fikastund efteråt.

 

I lördags fixade jag en del i trädgården. Ensamt och trist utan arbetsledare och utskällning och inte heller någon som avbryter och hittar på roligheter. Men man blir väl inte gladare över en trädgård som ser ut som kriget så bara att bita ihop och ta tag i det.

 

Det är konstigt att det på något vis går vidare hur hemskt det än känns. Idag är det precis två månader sedan Lakrits försvann. Dom två längsta månaderna i mitt liv. Jag fattade inte hur jag skulle överleva det först men det går, fastän det är svårt. Ibland känns det som att jag inte borde kunna vara glad utan henne men ändå så är jag ju såklart det ibland. Försöker komma överens med mig själv om att man inte måste vara antingen glad eller ledsen utan kan vara både och på samma gång. Det är härligt med vår men sorgligt att inte kunna vara ute med Lakkan och bada och gå fina rundor, mysa i trädgården och göra allt som vi brukade göra ihop.

 

Jag minns inte henne som sjuk. Jag kommer mest ihåg hur hon var när hon var pigg och frisk. Det är skönt faktiskt på sätt och vis. Och så mycket fina minnen det finns med henne, allt från små små vardagsögonblick till större händelser. Jag kommer att prata om Lakkan länge länge så att ni blir såra i öronen men det får ni stå ut med. Hon var det finaste jag någonsin har haft i hela mitt liv.

Ja det är lite svårt att hitta några ljuspunkter i tillvaron. Det skulle möjligen vara ett inställt möte idag pga att en person hade sagt upp sig som resulterade i att jag hann ut och springa en runda. Voffsan följde med men hon gillar verkligen inte att springa. Hon tycker det är tråkigt att inte kunna stanna och lukta, gräva och andra ur hennes perspektiv helt väsentliga saker. Så vi blir inga springpartners, har försökt ett antal gånger nu.  Men vi är kompisar ändå såklart. 

 

Jag tycker det är jobbigt att vara hemma. Funderar på att skaffa minigrisar och inreda gäststugan till dem. Men antagligen är det en helt vrickad idé. Minigrisar är söta men det är ju faktiskt kanske inte riktigt min grej. 

 

En mer vettig idé vore antagligen att skaffa en ny livskamrat. Det känns svekfullt mot dig Lakkan men jag vet samtidigt att du inte hade velat att jag var ensam och ledsen. Har tänkt att till sommaren kanske. En svart liten tjej borde det väl kunna bli någonstans till mig men det är lätt att misströsta för det verkar som att många löp är försenade, många står i kö pga att tikar gick tomma i höstas etc etc. Jobbet krånglar om ledighet. Vardagen saknar någon slags övergripande mening överhuvudtaget. Våren är mest ett elände, då kommer ogräset att börja växa och jag orkar inte göra något åt det. Och jag är en riktig glädjedödare i största allmänhet. 

 

Ikväll ska Voffsan till allergispecialist igen. Baden har väl inte haft någon direkt överväldigande effekt. Vi får se vad nästa steg blir. Ny medicin kanske. 

 

Nä, lite mer jobb innan veterinärbesök får det väl bli. Jobba, träna, äta, sova, jobba, träna, äta, sova. Och så umgås en del med vänner. Inte att förringa alls. Men Lakkan är inte med. Det är det som är hela felet. 

 

 

Ja du hör ju av rubriken, det kan ju aldrig gå väl. Igår försökte jag jobba en stund i trädgården men det var ju trots det fina vädret rätt fjuttigt att hålla på utan att ha någon som övervakar arbetet, skäller på mig när jag gör något som jag inte skulle och kommer och säger till mig när det är dags att ta paus. 

 

Det börjar våras i trädgården. Lätt att tänka att det är helt meningslöst, att trädgården lika gärna kan växa igen. Men det kanske kliar lite i fingrarna ändå så småningom. Det blir aldrig samma sak utan dig Lakkan. Världens bästa arbetsledare. 

 

Jobbade i helgen. Det var en sån där jour när jag skulle behövt just dig Lakkan efteråt för att gå ut en tur och skaka av mig allt knasigt som hade hänt. Förvisso blev det en tur med Ann, Elliot och Voffsan så det var ju ändå något. Vårväder på Revinge. Trevligt att träffa dem och när Elliot hoppade ur bilen var det för en sekund som om du hoppade ut i min famn. Voffsan och Elliot lekte lite sedan. Men vi saknade dig alllihopa. Elliot är inte lika glad hund längre utan dig. 

 

Jag städade bilen i lördags. Det berodde inte bara på städiver utan på att jag körde fast i fredags efter att Voffsan och jag hade gått spår. Bilen hade sjunkit ner i den leriga marken. Tack och lov hjälpte några killar mig och vi fick dra loss bilen. Det var ett äventyr och eftersom mojängen som man behövde skruva in i karossen där framme för att kunna fästa bogseringslina låg under hundburen så fick bur och Voffsa och alltihopa åka ut på gräsmattan. Lerigt och blött. Voffsan såg förvånad ut. Men bilen kom loss fast var lerig upp till taket och en del skit inne i bilen också när alla grejor skulle tillbaka in. 

 

Men det var så konstigt. När jag städade och rullade ihop din spårlina som hade blivit lite i oreda av hanteringen så kändes det som igår som jag rullade ihop den sist. Linan rann genom fingrarna och jag blev alldeles jätteledsen när jag insåg att du inte finns hos mig fastän det kändes som du borde sitta och övervaka städningen så att dina grejor kom rätt och allt blev som det skulle vara igen. 

 

Din skylt är kvar såklart. Den kan jag inte ta bort. Det är fortfarande din bur, din bil, dina saker. Elliot fick ett halsband igår, det som du fick av honom i julas som du bara hann använda ett par gånger. Men där var nog några Lakritsmolekyler kvar och det kändes så eländigt att det hängde där när jag kom in genom dörren och påminde om hur sjuk du var redan när du fick det fastän jag inte visste då men anande. Tänk att jag misstänkte det redan från början strax innan lucia när du fick feber. Jag tänkte att du hade cancer och så blev jag irriterad på mig själv att jag oroade mig i onödan. Men jag var helt i upplösningstillstånd minns jag, grät på jobbet och var alldeles upp och ner som jag aldrig hade varit förr fastän jag ofta oroade mig lite för dig. Det här var på ett annat sätt. Som jag önskar att jag hade haft fel och du varit med mig den här våren. Istället blir det första våren utan dig. 

Jag fattar inte hur det kan bli vår när inte du finns längre. Det borde liksom inte kunna gå. Å andra sidan vill jag såklart att den här förfärliga vintern tar slut. Det konstiga är att tiden går fastän den står stilla. Det är så tomt i Lakritsskogen utan dig. Jag har varit ute med Voffsan, vi gick en av dina favoritrundor. Jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen. Livet är så tomt utan dig. Platt och utan särskilt mycket glädje i vardagen. 

 

Vinterbelysningen är undanplockad. Voffsan hjälpte till och höll sällskap med ett märgben. När det var färdigätet gick hon och gömde det i Dogland och hade ett farligt bry att puffa jord över. Det var skönt att hon hjälpte mig, det kändes så tungt att plocka undan annars. För när jag plockade fram i december var du med mig. 

 

Jag har samlat ihop dina pinnar. Ingen kommer någonsin att bära som du. Det blev många kubikmeter ved sammanlagt. Min älskade vän.

 

En annan sak som var så typiskt du var huvudtvätten. Jag hittade en filmsnutt när jag gick igenom datorn och flyttade över allt till min nya lilla Mac. 

 

Det är så mycket som är just bara du. Som jag älskade dig från första dagen tillsammans. Tänk så många dagar och nätter vi var tillsammans. Inte konstigt det är tomt utan dig men det gör inte mindre ont för det. Tänk att jag aldrig mer får se dig, att du är borta från mig för alltid. Det är så svårt att förlika sig med det. Jag var livrädd för den dagen när det skulle bli så och ändå kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka ut hur det skulle bli. För det blev bara blankt, det fanns inte i min värld. Ändå sitter jag här nu, utan dig. Det var värre än jag någonsin kunde ana. På ett vis kanske det svåraste jag har varit med om. För jag älskade dig som jag aldrig har älskat någon annan i hela mitt liv Och du fanns alltid där för mig och du litade på att jag alltid skulle göra det bästa för dig. Ända in i slutet. Jag tror jag gjorde det som var bäst för dig men det var det svåraste jag någonsin har fattat beslut om. Min älskade, du fattas mig så i mitt liv men samtidigt var det tur att det blev jag som blev utan dig och inte tvärtom. Det är bättre att jag är ledsen och ensam än att du skulle varit det.