Vildhunden

Lakkan jag måste skaffa en ny kompis om livet ska bli roligt igen. Jag hoppas du skulle tyckt det var okej. Jag vill inte vara ensam. Det ville du inte heller. Du hatade det. I slutet av juli kanske det kommer en liten valp hit. Jag står inte ut längre. Inte en vinter till själv. 

Det mesta av vad vi planterade i Dogland för ett år sedan kommer upp. Tänk att vi gjorde det du och jag. Allt var som vanligt. Nu är jag själv. Jag minns inte en vår utan dig. Det är som att det som fanns innan dig inte räknas. Jag minns inte mycket av det i alla fall. 

Det är vackert i skogen. Voffsan och jag går våra rundor. Du finns alltid med oss.  För alltid. 

Tiden bara går. Det är tur på sitt sätt men det är konstigt ändå. Det blir bara längre och längre sedan jag höll om dig. Min älskade. 

Voffsan har simmat utan flytväst och därmed tagit simborgarmärket för hund. Vi ska simma tillsammans med Elliot på söndag. 

Jag har köpt en valprygga för det blir säkert promenader som blir för långa och då får hon åka väska. 

Lakkan får jag aldrig tillbaka. Jag försöker tänka att hon finns med mig ändå. Ibland går det bra, ibland är det svårt. 

Det kvittar på ett vis. Det är inte kul att jobba men inte heller att vara ledig. Jag blir bara ledsen när det är fint väder. Trädgården som jag annars brukar gilla att pyssla med gör mig bara på dåligt humör. Hemma är inte längre något trevligt ställe att vara. Det finns helt enkelt inget som är särskilt roligt utan Lakkan. Det roliga bara tog slut. 

Dagarna går fort. Det har redan hunnit bli sommartid och idag april. Det är ju skönt på sätt och vis att tiden går fort, särskilt som jag inte är så förtjust i var jag är just nu jobbmässigt. Men det är sista rycket, bara att ta sig igenom det. 

 

Samtidigt känns det så oerhört konstigt länge sedan Lakkan försvann från mig. Det skulle lika gärna kunna vara flera år som två och en halv månad. Hon börjar kännas så långt borta min älskade vän. Inte så att jag glömmer henne men hon är inte med mig jämt jämt varje dag som en skugga längre. Det är på ett vis skönt, inte lika tungt hela tiden men samtidigt oerhört sorgligt. På ett vis vill jag ju ha henne kvar för alltid men samtidigt måste livet gå vidare. Jag slits mellan dessa olika aspekter och särskilt tungt och tomt är det hemma och i Lakritsskogen. 

 

På dagarna och på jobbet går det oftast att hålla tankarna på annat. Det är fullt upp för även om det inte är roligt så är jag upptagen. Men hemma är inte riktigt hemma längre, det är ett litet hus i skogen men inte längre vår lilla plätt på jorden.  Det är så tråkigt att vara där själv och jobbigt på nätterna. Jag bor i bilen mest, nä hos Voffsan också men grejorna är bäst att ha i bilen annars har jag ingen koll på någonting. 

 

Ibland känner jag mig som ensammast i hela världen utan Lakkan. Som att allting bara tog slut med  dig Lakkan. Sålart är det inte så enkelt. Men det blir i alla fall aldrig som det var när jag hade dig hos mig. 

 

God natt min älskade vän. 

Igår fyllde Elliot och Wallander nio år!!! Detta fick ju firas såklart. Wallander fick sina paket tidigare i veckan och fick vänta och vänta med att öppna dem. Elliot träffade vi däremot igår jag och Voffsan. Vi höll till på Revinge och fikade och hade det trevligt. Bara så förfärligt tråkigt att Lakkan saknades tyckte vi alla. Det känns extra konstigt sådana dagar när det liksom bara borde vara alldeles självklart att hon finns med. Voffsan vikarierar ju som flatte och det går väl rätt bra, hon blir jätteglad när hon ser Elliot och han tycker nog hon är lite rolig även jag inte tror någon i hela världen kan ersätta Lakkan för Elliot. 

 

Voffsan tränar på sin simförmåga. Sist vi var iväg så kämpade hon på väldigt fint, ja hon till och med gick rakt ut och sedan sträckte ut sig i vattnet och simmade. Snart fräser hon nog ut för fullt som på flattevis. 

 

Livet är märkligt. När jag hade skrivit förra inlägget så nästan direkt efter fick jag ett superbra erbjudande om att undervisa i höst på universitetet. Trots allt blev jag faktiskt riktigt glad. Sedan har jobbet ställt upp och är beredda att sy ihop en specialisttjänst till mig där jag är deltidsledig, undervisar, handleder och forskar i höst så att jag kan ha en chans att skaffa mig en ny kompis i sommar och hinna vara en del med henne i höst också. Det ger mig såklart inte Lakrits tillbaka och det är fortfarande tomt och eländigt men på något vis måste det ju ändå gå vidare. Lakrits skulle inte velat att jag deppade ihop och inte såg någon framtid. Och även om det känns som att det inte blir lika roligt att bli färdig specialistläkare utan henne som med henne så är det ju såklart ändå en milstolpe. Och kanske har jag en annan liten kompis då som förvisso är korkad och mest bara söt men som kommer att växa till sig och tassa runt och fylla Solgläntan med lite liv igen. Det blir aldrig samma sak, det blir annorlunda men det kan nog bli okej igen.

 

Jag vet inte varifrån än och inte heller när. Väntar på några tikar som ska till at börja löpa. Jag tycker det är jobbigt att inte veta och gå och vänta men det är inte mycket att be för. Tills vidare är Voffsan vik. flatcoated och det är inte så illa ändå. Jag är glad att jag har möjlighet att ta med henne på olika saker för då kan jag ändå träffa mina fina kompisar utan att vara helt hundlös. Fast när jag träffar Helene, Wallander och GW så behöver inte Voffsan hänga med. Då tar jag Walle och han går jättejättefint med mig. Jag oroade mig i fredags kväll för att han får nackspärr! I torsdags kväll träffade vi Elliot och Ann. Voffsan blir så himla glad när hon ser en stor svart och särskilt Elliot! Dom busar och leker en hel del, Voffsan blir allt mindre oblyg och Elliot ser ibland lite chockerad ut när hon visar upp vem hon verkligen är! Elliot är så snäll. Igår träffade vi också Helene och Lykke och gick en fin runda i Vombs fure. Ny mark för både mig och Voffsan och mysig runda och trevlig fikastund efteråt.

 

I lördags fixade jag en del i trädgården. Ensamt och trist utan arbetsledare och utskällning och inte heller någon som avbryter och hittar på roligheter. Men man blir väl inte gladare över en trädgård som ser ut som kriget så bara att bita ihop och ta tag i det.

 

Det är konstigt att det på något vis går vidare hur hemskt det än känns. Idag är det precis två månader sedan Lakrits försvann. Dom två längsta månaderna i mitt liv. Jag fattade inte hur jag skulle överleva det först men det går, fastän det är svårt. Ibland känns det som att jag inte borde kunna vara glad utan henne men ändå så är jag ju såklart det ibland. Försöker komma överens med mig själv om att man inte måste vara antingen glad eller ledsen utan kan vara både och på samma gång. Det är härligt med vår men sorgligt att inte kunna vara ute med Lakkan och bada och gå fina rundor, mysa i trädgården och göra allt som vi brukade göra ihop.

 

Jag minns inte henne som sjuk. Jag kommer mest ihåg hur hon var när hon var pigg och frisk. Det är skönt faktiskt på sätt och vis. Och så mycket fina minnen det finns med henne, allt från små små vardagsögonblick till större händelser. Jag kommer att prata om Lakkan länge länge så att ni blir såra i öronen men det får ni stå ut med. Hon var det finaste jag någonsin har haft i hela mitt liv.

Ja det är lite svårt att hitta några ljuspunkter i tillvaron. Det skulle möjligen vara ett inställt möte idag pga att en person hade sagt upp sig som resulterade i att jag hann ut och springa en runda. Voffsan följde med men hon gillar verkligen inte att springa. Hon tycker det är tråkigt att inte kunna stanna och lukta, gräva och andra ur hennes perspektiv helt väsentliga saker. Så vi blir inga springpartners, har försökt ett antal gånger nu.  Men vi är kompisar ändå såklart. 

 

Jag tycker det är jobbigt att vara hemma. Funderar på att skaffa minigrisar och inreda gäststugan till dem. Men antagligen är det en helt vrickad idé. Minigrisar är söta men det är ju faktiskt kanske inte riktigt min grej. 

 

En mer vettig idé vore antagligen att skaffa en ny livskamrat. Det känns svekfullt mot dig Lakkan men jag vet samtidigt att du inte hade velat att jag var ensam och ledsen. Har tänkt att till sommaren kanske. En svart liten tjej borde det väl kunna bli någonstans till mig men det är lätt att misströsta för det verkar som att många löp är försenade, många står i kö pga att tikar gick tomma i höstas etc etc. Jobbet krånglar om ledighet. Vardagen saknar någon slags övergripande mening överhuvudtaget. Våren är mest ett elände, då kommer ogräset att börja växa och jag orkar inte göra något åt det. Och jag är en riktig glädjedödare i största allmänhet. 

 

Ikväll ska Voffsan till allergispecialist igen. Baden har väl inte haft någon direkt överväldigande effekt. Vi får se vad nästa steg blir. Ny medicin kanske. 

 

Nä, lite mer jobb innan veterinärbesök får det väl bli. Jobba, träna, äta, sova, jobba, träna, äta, sova. Och så umgås en del med vänner. Inte att förringa alls. Men Lakkan är inte med. Det är det som är hela felet. 

 

 

Ja du hör ju av rubriken, det kan ju aldrig gå väl. Igår försökte jag jobba en stund i trädgården men det var ju trots det fina vädret rätt fjuttigt att hålla på utan att ha någon som övervakar arbetet, skäller på mig när jag gör något som jag inte skulle och kommer och säger till mig när det är dags att ta paus. 

 

Det börjar våras i trädgården. Lätt att tänka att det är helt meningslöst, att trädgården lika gärna kan växa igen. Men det kanske kliar lite i fingrarna ändå så småningom. Det blir aldrig samma sak utan dig Lakkan. Världens bästa arbetsledare. 

 

Jobbade i helgen. Det var en sån där jour när jag skulle behövt just dig Lakkan efteråt för att gå ut en tur och skaka av mig allt knasigt som hade hänt. Förvisso blev det en tur med Ann, Elliot och Voffsan så det var ju ändå något. Vårväder på Revinge. Trevligt att träffa dem och när Elliot hoppade ur bilen var det för en sekund som om du hoppade ut i min famn. Voffsan och Elliot lekte lite sedan. Men vi saknade dig alllihopa. Elliot är inte lika glad hund längre utan dig. 

 

Jag städade bilen i lördags. Det berodde inte bara på städiver utan på att jag körde fast i fredags efter att Voffsan och jag hade gått spår. Bilen hade sjunkit ner i den leriga marken. Tack och lov hjälpte några killar mig och vi fick dra loss bilen. Det var ett äventyr och eftersom mojängen som man behövde skruva in i karossen där framme för att kunna fästa bogseringslina låg under hundburen så fick bur och Voffsa och alltihopa åka ut på gräsmattan. Lerigt och blött. Voffsan såg förvånad ut. Men bilen kom loss fast var lerig upp till taket och en del skit inne i bilen också när alla grejor skulle tillbaka in. 

 

Men det var så konstigt. När jag städade och rullade ihop din spårlina som hade blivit lite i oreda av hanteringen så kändes det som igår som jag rullade ihop den sist. Linan rann genom fingrarna och jag blev alldeles jätteledsen när jag insåg att du inte finns hos mig fastän det kändes som du borde sitta och övervaka städningen så att dina grejor kom rätt och allt blev som det skulle vara igen. 

 

Din skylt är kvar såklart. Den kan jag inte ta bort. Det är fortfarande din bur, din bil, dina saker. Elliot fick ett halsband igår, det som du fick av honom i julas som du bara hann använda ett par gånger. Men där var nog några Lakritsmolekyler kvar och det kändes så eländigt att det hängde där när jag kom in genom dörren och påminde om hur sjuk du var redan när du fick det fastän jag inte visste då men anande. Tänk att jag misstänkte det redan från början strax innan lucia när du fick feber. Jag tänkte att du hade cancer och så blev jag irriterad på mig själv att jag oroade mig i onödan. Men jag var helt i upplösningstillstånd minns jag, grät på jobbet och var alldeles upp och ner som jag aldrig hade varit förr fastän jag ofta oroade mig lite för dig. Det här var på ett annat sätt. Som jag önskar att jag hade haft fel och du varit med mig den här våren. Istället blir det första våren utan dig. 

Jag fattar inte hur det kan bli vår när inte du finns längre. Det borde liksom inte kunna gå. Å andra sidan vill jag såklart att den här förfärliga vintern tar slut. Det konstiga är att tiden går fastän den står stilla. Det är så tomt i Lakritsskogen utan dig. Jag har varit ute med Voffsan, vi gick en av dina favoritrundor. Jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen. Livet är så tomt utan dig. Platt och utan särskilt mycket glädje i vardagen. 

 

Vinterbelysningen är undanplockad. Voffsan hjälpte till och höll sällskap med ett märgben. När det var färdigätet gick hon och gömde det i Dogland och hade ett farligt bry att puffa jord över. Det var skönt att hon hjälpte mig, det kändes så tungt att plocka undan annars. För när jag plockade fram i december var du med mig. 

 

Jag har samlat ihop dina pinnar. Ingen kommer någonsin att bära som du. Det blev många kubikmeter ved sammanlagt. Min älskade vän.

 

En annan sak som var så typiskt du var huvudtvätten. Jag hittade en filmsnutt när jag gick igenom datorn och flyttade över allt till min nya lilla Mac. 

 

Det är så mycket som är just bara du. Som jag älskade dig från första dagen tillsammans. Tänk så många dagar och nätter vi var tillsammans. Inte konstigt det är tomt utan dig men det gör inte mindre ont för det. Tänk att jag aldrig mer får se dig, att du är borta från mig för alltid. Det är så svårt att förlika sig med det. Jag var livrädd för den dagen när det skulle bli så och ändå kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka ut hur det skulle bli. För det blev bara blankt, det fanns inte i min värld. Ändå sitter jag här nu, utan dig. Det var värre än jag någonsin kunde ana. På ett vis kanske det svåraste jag har varit med om. För jag älskade dig som jag aldrig har älskat någon annan i hela mitt liv Och du fanns alltid där för mig och du litade på att jag alltid skulle göra det bästa för dig. Ända in i slutet. Jag tror jag gjorde det som var bäst för dig men det var det svåraste jag någonsin har fattat beslut om. Min älskade, du fattas mig så i mitt liv men samtidigt var det tur att det blev jag som blev utan dig och inte tvärtom. Det är bättre att jag är ledsen och ensam än att du skulle varit det.

Idag fyller Voffsan tre år. Vi har firat henne såklart även om det inte blev som det skulle utan Lakkan. Bara en hundbakelse, inte två som det skulle varit. Ja, Voffsan kunde gärna ha ätit två men hon har fått en del annat också och hon rapade mig i ansiktet så det fick räcka med en. Vi har testat hennes nya spel som jag hade köpt, Dog Casino. Som vanligt går det undan när Voffsan är igång. 

 

Gick en hyfsad runda i skogen med henne. Det är alltid tomt efter Lakritsbiten men extra tomt när det är mörkt. Bara en som blinkar och ingen som buffar i handen. Det är bedrövligt. Men jag tyckte att Voffsan skulle få en bra födelsedagsrunda så vi gick hela ändå även om det tar emot när man blir ledsen och liksom tappar styrfart lite. 

 

Voffsan var på Djursjukhuset igår och träffade allergispecialist. Nu är det bad som gäller, först varje dag, sedan varannan tills återbesök för att se om det hjälper något mot kli. Det är ett nytt schampo som vi inte har provat. Inga hurrarop från Voffsehållet precis. Det trista är också att schampot ska verka i 10 minuter innan man får tvätta av det. Ujujuj. 

 

Kanske en sväng med Ann & Elliot imorgon kväll. Voffsan och Elliot börjar finna varandra en del han även om det aldrig kan bli samma sak som med Lakkan. Men en kompis är bättre än ingen alls säger både Elliot och Voffsan om varandra. 

 

Ikväll var det dags för Voffsan att åka i bassängen för andra gången. Första gången gillade hon det inte alls. Men nu tog det fart och hon hämtade till och med en liten vattenleksak ett par gånger. Den kom inte riktigt ända fram till rampen men det var mest för att där fanns det godis och denna gång gick det hem. Fina simtag längs både lång och kortsida blev det! När jag städade sedan kom hon insvansandes och skulle se om det fanns mer godsaker därinne. 

 

Så det finns hopp om badkompis Elliot! Det kommer aldrig att bli som Sjöjungfrun Nessie men det kan kanske bli lite bad i alla fall. Funderar på om det går att kasta ut en leksak som man lägger godis i och som hon ska hämta och så får hon godiset som är i. Tips mottages tacksamt på vattentät godisgömma! 

 

Ja du Lakkan, det trodde vi inte att vi skulle behöva göra Voffsan till badhund. Men nu behövs det! Och hon gör sitt bästa det får man verkligen säga. Korta ben har hon men hon sträcker ut tassarna och plattar till dem så att de blir som paddlar. Åh vad jag saknar dina svallvågshopp rakt ut i vattnet. Voffsan ställer sig på tå och liksom tar ett litet (för henne) våghalsigt skutt ut från rampen. Men hon är verkligen tapper. Varken badhund eller apportör men hon gör sitt yttersta för att vara nästan flatte :-)

Det är måndag. I och för sig inte vilken måndag som helst. Din bästa Dagismatte fyller 70 år idag Lakkan. Du är saknad överallt i allas hjärtan. Vi firade Dagismatte igår, vi vara alla och ändå inte. Jag lagade mat men hade ingen arbetsledare som låg och så till så att allt blev rätt och som kunde hjälpa till med provsmakning.

 

Det är riktigt skitväder. Regnar horisontellt. Men det spelar ingen roll, det kan lika gärna vara skitväder när jag inte har dig. Himlen gråter.

 

 

När det ser ut så här undrar man hur det ska kunna bli vår. Jag undrar också hur det ska kunna bli roligt igen utan dig. I alla fall idag är en sådan dag.

 

I lördags träffade Voffsan och jag Ann och Elliot. Jag fick klia Elliots öron och pussa honom på nosen. Det kändes som år sedan jag fick göra det med dig. Ändå är det inte så lång tid sedan. Tiden är konstig och skruvad runt sig själv. Men hur jag än gör kan du aldrig mer vara hos mig. Det är så hemskt Lakkan.

Det gick bra att jobba jour såklart men jag var rent för tidig, skulle ju inte lämna dig på Nattis och dom vanliga rutinerna var helt ur funktion. Det var ju samma sak på morgonen sedan men då var ju jobbet gjort i alla fall. Det är som att allting som jag har gjort där du har varit med måste göras om igen som på nytt. Och det är nästan allt, även när jag har varit på jobbet har du varit med fast i mina tankar. Hemma är det precis varenda liten grej. Det går på dagarna någorlunda, kvällarna är det så tomt och nätterna är jag så ensam utan dig. Vår hem känns inte som ett hem längre. Du fattas.

 

Igår var jag och Voffsan ute en sväng med Elliot senare på eftermiddagen. Det är ju ljust lite längre nu. Vi gick i Lomma en sväng för jag kom ändå from Lund. När vi var däruppe du vet där vi brukade träna när du var yngre. Vid runningen typ. Där var några flattar med mattar som tränade apportering. Voffsan blev helt till sig, hon trodde nog att du äntligen hade kommit fram igen från ditt gömställe. Hon är ju inte så intresserad av hundar annars men jag fick dra henne åt rätt håll. Alldeles strutig med sina små spejaröron och halsen på skaft kollade hon åt deras håll. Hon tror nog att hon ser ut så också. Hon har ju nästan bara träffat svartingar i sitt liv. Att hon är mindre begriper hon men så kan det ju bli, vissa blir stora och vissa blir små.

 

Ibland verkar det som att du busar till det. Igår kväll när jag gick ut med lilla Voffs i hennes skog så kom vi där vid den lilla hagen efter ängen med scoutstuga där ni alltid brukade gräva efter sork med gemensamma insatser. Det var ganska vindstilla men när vi kom ner på den lilla stigen invid hagen så tog vinden plötsligt tag i alla gamla löv som låg fastklistrade på marken och lyfte dom i en kaskad längs hela ängen. Jag vände mig om för jag blev så paff, det kom liksom från ingenstans. Sedan blev det alldeles vindstilla.

 

Igår var det precis en månad sedan du lämnade oss .Jag har tänkt så många gånger. Tänkt att jag gjorde fel, att det kunde gått lite till. Men knappast en månad. Det hade du inte klarat. Och jag hade ju lovat att inte behålla dig för min skull. Men det är overkligt att tänka sig att jag aldrig mer får klia dina öron, aldrig mer hålla händerna runt ditt ansikte och säga att jag älskar dig. Aldrig mer kan jag vakna och sträcka ut handen och borra in fingrarna i din varma päls. Aldrig mer får jag höra ditt öronbedövande skall.

 

Jag vet inte hur många miljontals små saker vi gjorde ihop. Jag skulle aldrig någonsin velat vara utan det hur hemskt det än är nu. Ändå gör det ont i hela kroppen så mycket jag saknar dig.

Det har varit en jobbig vecka. Saknar dig fortfarande lika mycket på sätt och vis. Du borde ju vara här. Här med mig och Voffsan när vi ska ut och träffa Ann & Elliot på Revinge. Det är ännu så konstigt, tomt och overkligt även om jag vet så väl hur det är. 

Fixade present till Walle i söndags. En vecka för tidigt för hjärta men det blev så ändå. Du vet trähjärtat vi köpte till honom. Fem kg blodpudding torkade jag och stoppade i det.  Du saknades såklart när jag stod och skar och sen när jag packade in. Ingen nos som skulle kolla. 

På ett vis kommer du alltid att vara med mig. Jag pratar med dig precis som jag gjorde, sjunger en liten stump för dig. Du borde ju bara vara här precis som vanligt. 

Jag jobbar i helgen. Känns lite nervöst med så långt pass men det ska gå. Det har jag gjort så många gånger innan. Och precis som på alla nattjourer hittills i livet borde du varit på nattis. Jag kan väl få låtsas bara för en stund att det är så när jag härjar runt på jobbet på alla hjärtans dag mitt hjärta. Att du finns och att jag hämtar dig efter en jobbig jour och sen är det du och jag och då kvittar det hur jobbigt allt var. 

Det skulle kunna vara fint att hon är så mycket närvarande hemma men det funkar inte så ännu. Det blir bara svårt och rörigt. Jag tänker att jag gjorde fel, att det är mitt fel, att jag borde kunnat göra något mer för henne men det kunde jag inte. 

Så jag får nog varva hemma med sällskap annars blir jag rent knasig. Nu ligger jag med en liten liten Voffsa bredvid mig i soffa. Trångt och skönt, precis som det ska vara och även om Lajrits fattas mig väldigt mycket även här så är det hanterbart. 

Nu ska jag försöka få lite sömn så jag känner mig som människa igen och inte som en zombie. 

Sitter hemma i soffan. Det är så tomt i varenda liten bit av livet utan dig. Jag vet inte hur det ska kunna bli bra igen. Jag kommer alltid att sakna dig.

 

Stackars Voffsan åkte i basängen igår. Hon tyckte inte det var något vidare. Återstår att se om det går att övertyga henne om att simma är trevligt. Tveksamt. Vi försökte betala henne med godis. Dig fick jag betala för att hålla tyst medan någon kompis simmade. Annars var det ett himla hallå. Det gick åt ganska många godisar vill jag minnas. Ja. jag minns det precis som om vi just hade varit där och sedan åkt hem. Som en vanlig fredagskväll. Men nu är det lördag och ingenting är som vanligt längre.

 

Jag vill mest sova bort tiden när jag är ledig men när jag väl ska sova så går det inget vidare. Det är ett elände och ännu värre att vakna och så är du inte där. Det blir liksom ingenting av någonting utan dig min älskade vän.

Ja du Lakkan. Det är en kall och vacker vinterdag. Du hade gillat att springa och rulla i snön om du hade varit frisk. Du hade fått bekymmer med tassarna efter en stund och jag hade fått ta av vantarna och plocka bort iskulor. Sedan när vi var klara med det skulle du ha godis (oklart för mig hur vi fick ihop detta men inte lönt att ifrågasätta).

 

Men det blir inga fler vinterpromenader med dig. Inga promenader alls. Det är ingen bra dag idag, jag saknar dig hela tiden. Sitter och jobbar. Förutom att träna är jobba nästan det enda som hjälper, då måste jag tänka på annat. Jag saknar dig ändå för ofta var du med mig när jag satt och jobbade, som nu tex. när jag håller på att göra en föreläsning. I eftermiddag ska jag in till jobbet.

 

Vi har gjort så mycket ihop men vi skulle ju ha hunnit med så mycket mer tillsammans. Det blev inte alls så.

 

Det är svårt att ställa om från att det var vi till att det är jag. Ibland är Voffsan med och då blir det lite vi.

 

Förresten, du vet ju att Voffsan inte är någon badhund alls. Men du hann ju inte använda upp 10 kortet på simmet så jag tänkte slänga henne i basängen. Vad tror du om det? Hur ska man få henne att gilla att simma? Flytande godis? Såna bekymmer var det aldrig med dig... det var snarare svårt att få dig att inte hålla konsert medan Elliot var i när ni skulle skiftas om.

 

Min finaste. Tänker på dig natt och dag.

 

 

Jag har överlevt en kväll och natt utan dig hemma hos oss. Men jag hör dig mest överallt. När jag står i köket och du tassar på golvet. När du ligger i sängen och vänder dig. När du ligger i bilburen och flyttar dig. När jag tittar i backspegeln och ser konturen av ditt lilla svarta huvud. Jag vet att det brukar vara så, ändå tycker jag det är jobbigt. Det blir så påtagligt igen varje gång att det är slut på allt det vi har haft tillsammans.

 

Jag och Voffsan träffade Ann och Elliot igår på Revinge. Jag kan inte säga att vi träffade dom för vi betyder du och jag. Det stämmer inte. Det har alltid varit vi när jag har varit ledig, aldrig jag.

 

Jag fick tillfälle att klappa Elliot lite, det är ju inte så svårt att övertala honom till det. Då fick jag känna svart flattepäls i fingrarna igen. Visst, ni hade inte precis samma päls, din var ulligare och mjukare men det påminner ändå. Det är så ensamt utan dig att ligga nära och mysa, stryka över ryggen, klia bakom öronen. Och så när du ställde dig med nosen in mellan mina knän och ville bli kliad bakom öronen långsamt. Du bara stod och hängde där en liten stund.

 

Först visste jag inte om jag skulle kunna bo kvar. Men jag har ju lovat dig att ta hand om allt. Så jag får väl göra det men det är verkligen inget nöje att vara hemma än så länge. Får ta det lite i etapper. För själva meningen med vårt hem, eller egentligen meningen med det mesta är borta.

Jag saknar dig så obeskrivligt mycket min skatt. Jag visste att det skulle bli hemskt när du var borta men jag kunde aldrig föreställa mig hur svårt det skulle vara. Jag måste fortsätta utan dig fastän jag inte vill. Jag saknar dig precis hela tiden. Det är egentligen inget vettigt liv men jag måste leva det ändå och försöka hitta vidare. Jag tänkte sovit hemma igår för första gången men nä, det gick inte. Får väl försöka igen. 

Nu har Lakrits kommit hem till Solgläntan eller hur man nu ska se det. Jag har i alla fall gjort en egen hörna till henne. För vilken plats skulle vara hennes om inte på godisbyrån?